Recension
Hancock, Wayne
Viper of Melody
(Bloodshot/Border)

Inledningsorden till Wayne ”The Train” Hancocks sjätte studioalbum säger det mesta: “I wanna jump the blues and make the hard times swing”. Därifrån är det old school honky tonk, western swing, hillbilly boogie och Hank Williams-fasoner hela vägen härifrån tills den sista stolen ställs upp på bardisken i lokalsyltan.

Som vanligt, säger väl vän av ordning. Den som stött på Hancocks retroindränkta country någonstans på vägen sedan debuten ”Thunderstorms and Neon Signs” 1995 vet ju nämligen att det här är musik som knappt ens tycks ha förstått att rock’n’roll förändrade en del för sisådär drygt femtio år sedan. I en reklamfilm för ett äldre album påstår han förvisso att han är så modern att han kan tänka sig att använda trummor; ”Folks, sometimes drums do fit, you can use drums”, men påpekar snabbt att han inte får plats med dem i bilen.

På ”Viper of Melody” finns förstås inga trummor. Bara Huckleberry Johnsons rytmiskt flapprande ståbas. Men det är inte så bara det förstås. Det inser man efter bara några sekunder. Johnson hamrar tillsammans med Hancocks akustiska gitarr fram rytmen som ett — ja, just det — godståg och har man inte knäck i öronen eller stenar i skorna är man snart uppe på dansgolvet. Han kallar inte sin musik ”Juke Joint Swing” för intet.

Med Izak Zaidmans jazziga elgitarr och, kanske framförallt, Anthony Lockes förtrollande steelspel knyts paketet ihop. Tillsammans utgör de Hancocks trogna turnéband (han har turnerat oavbrutet i femton år) och de tycks inte ha haft några större problem att svänga ihop detta album på en och en halv dag. Så tajta är de.

Materialet, som med ett undantag är skrivet av mannen själv, är så genuint hillbilly det kan bli utan att vara tillkommet 1954. Typ. Och genuint skriver jag, för ingen kan inbilla mig att Hancock inte är på riktigt. Han lever och andas den här musiken.

Budskap har han också, för den som vill lyssna, om allt ifrån faderns resa från jordelivet med ”High Rolling Train”, fattigdom, marijuana, välnötta motorvägar och att få sova i hundkojan för att frugan är förbannad. Idel ämnen vi alla kan känna igen oss i.

Denne relativt nygifte ex-marinkårssoldat och ex-alkoholist är förmodligen det närmaste vi kommer en Hank Williams idag. Det är inte så illa det. Och jag vet inte många som kan få de hårda tiderna att svänga bättre.

/Johan Kronquist