Recension
Ulisse, Donna
Walk This Mountain Down
(Hadley Music Group)

Det tog sexton år för Donna Ulisse att följa upp sitt makalösa debutalbum »Trouble at the Door«, en av de senaste tjugo årens bästa skivor från Nashville. När uppföljaren »When I Look Back« äntligen kom för två år sedan hade Donna Ulisse sadlat om från en visserligen traditionstyngd, men ändock mainstreambetonad country till bluegrass. Och nu kommer nästa bluegrassalbum med Donna Ulisse, »Walk This Mountain Down«.

För att uttrycka det försiktigt, varsamt och utan överdrifter: den nya skivan är Donna Ulisses tredje mästerverk i sitt slag.

Donna Ulisse har en av countryns klaraste, vackraste och mest uttrycksfulla röster. Med sin förinnerligande sångteknik fogar sig Donna Ulisse smidigt efter de krav sångerna ställer, eller efter de möjligheter som de ger. Samklangen mellan hennes sång och den instrumentala inramningen är så vackert balanserad och lyhörd som den kan bli.

Den instrumentala inramningen är också lika traditionell som Donna Ulisses röst är bergsvattenklar. Keith Sewell har både producerat och spelar gitarr, Rob Ickes hörs på dobro, Scott Vestal på banjo, Byron House på bas och Andy Leftwich på fiol och mandolin. På andra- och tredjestämmorna hör vi bland annat Claire Lynch och Donna Ulisses make Rick Stanley; jodå, hon är vederbörligen ingift i bluegrassmusikens första familj.

Låtskrivandet håller samma höga klass. Skivan består enbart av originalmaterial. Tempot är nerdraget, ballader och en del mid tempo-låtar men inga breakdowns. Lyriskt håller sig Donna Ulisse till det väsentliga, alltså världslig och gudomlig kärlek, döden och reminiscenser från depressionen. Alla teman behandlas med samma lågmälda ödmjukhet och pregnans. Inte ett onödigt ord, inte en onödig ton i det fullödigt integrerade utrycket.

Favoriterna skiftar med varje lyssning: »The Key« med läckra mandolinlöpningar och suggestivt växelspel mellan Vestal och Ickes; »Child of the Great Depression« med sin undanglidande dubbelhet av naiv omedelbarhet och ödestyngd; »Dust to Dust« som är en countryns mest gripande tolkningar av dödsmotivet sedan Rhonda Vincent spelade in Harlan Howards »The Deepening Snow«; den ångerköpta texten »I Lied« som fräckt kontrasterar mot det uppsluppna kompet, inte minst av Rob Ickes.

Och i allt: Donna Ulisses röst, så vacker, så innerligt gripande, så utsökt i sin precision.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify