Recension
Blandade Artister
Keep Your Soul - A Tribute To Doug Sahm
(Vanguard)

Det känns som det har gått evigheter sedan han lämnade oss. För mig blev hans bortgång som att mista en kompis. Inte för att jag lyckades träffa honom så värst många gånger, utan mer för att jag hade en relation till honom via all den musik han gav oss under så många år.

Men han var en artist och en musiker som ofta glöms bort i de stora sammanhangen.

Doug Sahm kommer aldrig att räknas till de stora kompositörerna, han nämns aldrig bland de största sångarna och han är inte ens en av musikscenens riktigt stora kändisar. Men för många av oss som har upplevt honom och följt hans skivkarriär ända från långt tillbaka i tiden och fram till hans sista år, för oss är och förblir han en mycket speciell artist. Ska man försöka precisera hans musik, brukar man väl kalla det Americana. Då kan man räkna in alla de olika stilar som Doug Sahm behärskade och förnöjde sin publik med: blues, soul, country, jazz, rock och conjunto. Han gjorde sin egen glödheta mix av allt detta och alltid lät det rätt och självklart. Och han kunde förirra sig in i schlagerbranschen utan att skämmas och fick det att låta rätt och självklart då också. Jag såg honom en kväll i Austin då han bara sjöng Bob Dylan-låtar inför en liten publik på en trång liten pub. Det lät självklart det också. Ingen annan skulle göra det bättre, inte ens Dylan.

Hur ska man hylla denne man? Behövs det?

Nej, egentligen inte. Vi som tycker om hans musik och hans plattor, vi behöver inte påminnas om hans storhet. Vi har alla hans skivor eller i alla fall de flesta av dem. Behöver vi en dos av hans låtar, så finns de i närheten, närmast CD- eller vinylspelaren. Och vi vet vilken av hans musikaliska faser vi för tillfället helst vill höra – idag kanske något med Texas Tornados, imorgon kanske något äldre med Sir Douglas Quintet eller något från hans bluesperioder. Han täcker onekligen många olika behov.

Nu kommer i alla fall hyllningsplattan, som vi har anat skulle bli verklighet.

Dess största förtjänst är kanske att den fokuserar kompositören Doug Sahm. 14 artister spelar handplockade låtar skrivna av Doug. Vi är inte vana vid att höra så mycket av hans eget material på raken, för själv blandade han egen och andras musik hur som helst på sina plattor. Därför får vi här en bra bild av hans förmåga och den visar att hans låtskatt är värd att uppmärksammas.

Höjdpunkterna står Los Lobos, Dave Alvin, Flaco Jimenez, Jimmie Vaughan och Delbert McClinton för. Speciellt Los Lobos version av \»And It Didn´t Even Bring Me Down\« är lysande. Stämningen i låten är av den där sorten att man direkt får en längtan efter en ny tripp till Austin och att få vandra runt där mellan klubbar, barer, och caféer, där det varje kväll spelas musik som går rakt in i hjärtat och som ibland påminner om Doug Sahms stunder på scenen. Men det är få som når upp till hans klass och här är det främst Los Lobos som gör det, för de tar inte en låt för att efterlikna upphovsmannen, de gör en helt egen version.

Doug sitter nog där uppe någonstans och sjunger med i refrängen.

Men jag vet inte riktigt varför man ska spela den här plattan. Hellre spelar jag \»The Last Real Texas Blues Band\«, som tar oss med till Antone´s en kväll 1994 och radar upp en mängd kanonlåtar. Eller \»Juke Box Music\« från 1989, \»Hell of a Spell\« inspelad 1980, eller vilken som helst med Texas Tornados.

För bättre blir det aldrig.

/Rune Häger