Recension
Lowe, Nick
Quiet Please ... The New Best of Nick Lowe
(Proper/BAM)

Let’s face it, pubrocken var skräp. I den föga ädla grenen utslätning av amerikanska musiktraditioner intog pubrocken platsen som runner-up. Skiffelns tätposition var trots allt omöjlig att rubba.

I grund och botten handlade den i alla avseenden kravlösa pubrocken om att ge öldränkt och kravlös förströelse för stunden åt rocklyssnare som inte vågade ta steget in i den musikaliska vuxenvärlden. Jag antar att pubrockens krets av apologeter fortfarande domineras av rocklyssnare som numera blivit medelålders men fortfarande räds steget in i musikens vuxenvärld. Slyngel forever, lyder fältropet.

Pubrocken fostrade dock några enstaka profiler, främst Nick Lowe som är en suverän sångare och låtskrivare. Men han har vågat utvecklas. Den nya samlingen »Quiet Please ... The New Best of Nick Lowe«, en dubbel-cd med åtföljande dvd, följer Nick Lowe genom transformationerna. Den inleds stilrent med »(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding«, en suverän låt som bäst kommer till sin rätt med en mogen Nick Lowe inför publik. Här får vi, rimligt nog, Brinsley Schwarz version. Men den är i taffligaste laget.

Sedan följer en del av Lowes stifferier. Och visst var »Heart of the City« en av punkens bästa låtar. Men det säger ju inte särskilt mycket. Synd då att samlingen bara rymmer ett spår från Lowes lysande ep »Bowi«, »Marie Provost«. Annars är Nick Lowes version av »Born a Woman« något av det bästa från den brittiska nya vågen 1976 - 1977.

Men Nick Lowe blir inte bara äldre, han mognar också. Han är numera en fantastisk balladsångare i gränslandet mellan soul, sydstatsrock och country. Hade det inte varit för de töntiga basgångarna kunde en låt som »Homewrecker« varit hämtad från någon av Russell Smiths tidiga soloplattor. Så suveränt laid-back är den, så bra sjunger Nick Lowe. Åtminstone nästan.

Nick Lowe var aldrig så bra i det förra årtusendet som han blivit i det nya. Även när han närmar sig Rockpile eller ett diffusare pubrocksound, är resultatet oändligt mycket bättre. »Has She Got A Friend« utmärks just av den lätta, studsande följsamhet som Rockpile kunde uppnå i sina bästa stunder, men Lowe tar ett steg till. Det är inte Rockpile eller någon patetisk revivalestetik, utan en positionsangivelse från Nick Lowe anno 2001. Från samma skiva, »The Convincer«, kommer för övrigt »Indian Queens« där Nick Lowe med sin med ålderns rätt fårade röst och en utsökt tillbakalutad attityd berättar en mytologiskt laddad historia.

»Quiet Please ... The New Best of Nick Lowe« ger en fin och mångskiftande bild av Nick Lowes låtskrivande och artisteri. Den för oss fram till år 2007 med fyra spår från »At My Age«, och täcker på så sätt in närmare trettiofem års musik. Räcker den? Ja, för den som inte är komplettist räcker utgåvan långt.

/Magnus Eriksson