Recension
Nelson, Willie
Naked Willie
(Legacy/Sony Music)

Hur ofta har inte musiktyckare ironiserat över skivbolagens kommersiella tänkande, hur ofta har inte artister i efterhand gnällt över inskränkt frihet?
För att vara konkretare, hur mycket fula ord har inte riktats mot »Nashville«? Att där minsann görs inte den riktiga countrymusiken, där är det bara industri och omgörning, en plats där allt illa samlats.

Märk väl dock, det är ju musikindustrins villkor. Har varit, är och kommer att förbli och många ger sig in i den med naivitet och märkligt nog också fortsätter att förbli naiva.

Det var många ords inledande färd för att introducera »Naked Willie«.

»Naked Wille« är 17 låtar inspelade av Willie Nelson under hans cirka tio år som kontrakterad artist av skivbolaget RCA. Det var den tid då reklamslogan »The Nashville sound« användes. Soundet, ljudbilden, arrangemangen hade i grund countrysättning. Med vilket ska förstås gitarr, bas, steelguitar, klaviatur, trummor och en del fiol. Över detta lades sedan ofta stråkar och gärna även en kör. Riktigt hur det började kan diskuteras, men troligen var försäljningsframgång orsaken och varför då ändra det som vinner.

En av de många artister som producerades på det här sättet var Willie Nelson. Han katalogiserades från början som låtskrivare och som sådan gjorde han ett styvt jobb. Men att som låtskrivare också få eget skivkontrakt var inte alla förunnat. Jämfört med i dag då eget material att spela in näst intill är en begärd självklarhet.

Willie Nelson fick efter några år på Liberty skivkontrakt 1965 med RCA, då ett mäktigt countrybolag. Första RCA-plattan blev »Country Willie his own songs«, den sista »The Willie way« kom 1972.

RCA-ansvarig på countrysidan var Chet Atkins, gitarrist, perfektionist, med stor förmåga att finna nya artister. Men kanske inte så lätt att diskutera med. Willie Nelson spelade in och spelade in, tiden var ju den att det gavs ut massor med LP och singlar, så en countryartister kunde ibland göra fyra album per år.

LP-omslagens design var också de av snabbkaraktär, på annat sätt kan inte bilden på »Good times« av den golfspelande Willie Nelson tolkas.

Chet Atkins eller Felton Jarvis var oftast de som producerade. Först in med artisten och en grupp studiomusiker och när det var klart, på med stråk- och körtillägg.

»Naked Willie« skulle kunna kallas artistens uppgörelse med de här inspelningar. De 17 spår vi hör är nämligen befriade från det som lades till i efterhand. Jag använder ordet befriade, för det var det ord som nästan skrev sig självt och det är ju så vi uppfostrats att se på förhållandet.

De här 17 spåren är den Willie jag vill höra. Åtminstone nu. Hur inspelningarna lät när de gavs ut på 1960-talet har jag liten möjlighet att uttala mig om. Då var en Willie Nelson-LP inget jag prioriterade, senare har jag likt så många andra hakat upp mig på »Red headed stranger« och det kommande laglöshet-tramset.

Hade Chet Atkins varit i livet - han dog 2001 - hade kanske den här plattan inte kunnats ge ut. Den hade kunnat tolkas som ett rejält misstroende. Men lika mycket kan utgivningen nu också tolkas som att skivindustrin endast är fortsatt kommersiell. Nu gör man narr av tidigare epokers villkor, allt för att dra in några få dollar mer.

/Frank Östergren

Lyssna på Spotify