Recension
James, Steve
Short Blue Stories
(Hobemian)

Steve James gjorde tre fina skivor för Antone’s i mitten av nittiotalet, som placerade honom i frontlinjen bland samtida akustiska bluesgitarrister. En del av det materialet samlades på en samlingsskiva, och sedan har det kommit ytterligare fem skivor. Men där tappade jag kontakten med Steve James utgivning. Nu kommer »Short Blue Stories« som en påminnelse om vad jag missat, eller som en förebråelse för att jag missat en massa skivor med honom.

Ty Steve James är en utsökt musiker. Han behärskar de flesta stilar i folk- och countrybluesens traditioner. Han spelar gärna slide, men också mandolin, både med och utan slide. Men det handlar aldrig om traditionsinventering för inventeringens egen skull, utan om i allra högsta grad levande musik. Det har ingen betydelse om Steve James letar i den klassiska bluesens och folksångens standardrepertoar eller skriver eget, hans framföranden präglas av både värme, virtuositet och en genomreflekterad känsla för materialets möjligheter.

Fast jag undrar över »Birmingham Blues«, som Steve James tillskriver sin egen penna. Nog låter det en del »Banks of the Ohio« över den. Låt ott kalla det levande traditionsförmedling.

En sådan handlar det också om när Steve James tolkar »Judge Harsh Blues« av Furry Lewis och Frank Hutchisons »Worried Blues«. Det gäller också hans version av »Factory Girl«, som i sin avspända expressivitet vida överglänser Stones original. I övrigt dominerar originalmaterial, men det ingår i en organisk helhet, eller en levande dialog, med det äldre materialet.

Steve James framför allt solo utom »Birmingham Blues« och »The Right Thing To Do«, som är duetter med Del Rey. Allt är suveränt, en nog så effektiv förebråelse för att jag missat en massa skivor med Steve James sedan han övergav Antone’s, eller sedan han övergavs av Clifford Antone.

/Magnus Eriksson