Recension
Pats
Nevadaflickan
(Bonjour)

Love Explosion och Dom Smutsiga Hundarna inledde en göteborgsk rocktradition som skulle få efterföljare: som (den tidiga upplagan av) Nationalteatern, Attentat, Göteborgs Sound, Slobobans Undergång och annan göteborgspunk, Broder Daniel, Håkan Hellström och Almedal. En tradition som skulle kunna kallas: Nu-ska-vi-javvlar-visa-och-ge-dom!

Tiden, politiken och musiken har förändrats, från progg över punk till pop. Vad som utmärker traditionen är att överträffa sin förmåga – att vilja mer mycket än man kan. Sånt skapar spännande musik som tar både musiker och åhörare med till platser och ställen där vi inte hör hemma, egentligen inte får och ska vara.

Pats spelar de fyra vanligaste ackorden runt-runt och sångaren Patrick Jensen glider kring tonarten och melodin när han sjunger: ”Jag längtar alltid härifrån”. En vacker låt och melodi med titeln ”Lake Tahoe””.

Göteborgsbandet Pats vill förmedla det enkla, vackra och romantiska istället för att och spegla och skildra ”vår stads trasiga sidor”. Just därför blir det trasiga extra tydligt, för att skönheten så hör- och kännbart är en flykt.

Mot slutet kommer också låten »Tro mig«. Där går hopplösheten inte längre att hålla tillbaka.

En helt vanlig sättning med gitarrer, bas, trummor och klaviatur samt en sångare med Håkan Hellström som idol (det måste han väl ha?) gör poplåtar så vackra och sköra att de går sönder.

/Bengt Eriksson

Lyssna på Spotify