Recension
Thin Lizzy
Still Dangerous
(Thin Lizzy Productions)

Fortfarande finns magin, fortfarande spelar basen på de personligaste av strängar och fortfarande skriker »Dancing in the moonlight« av uppdämd sexuell frustration, av kåta förhoppningar och alla de önskningar som en förvirrad tonåring bär på.

Och när Phil Lynott presenterar låten som innehållande »a bit of sax and sex« höjer vi volymen till tio, samlas kring högtalaren och svettas i ren inspiration från raderna vars kännetecken varje generation kan associera till: om blickarna som slumpartat möts, lyckan av att dansa när solen har gått ner och månen skapar vackra och förföriska skuggor. Den »smarta« planen ämnad att lura föräldrarna, fönster som öppnas och stängs mitt i natten. Ungdomens nervositet kring vad som händer när musiken tystnar och dansen är slut. Allt det som den tidiga kärleken ska lära samlas i de enkla rader som är detta popkonstverk.

Att Thin Lizzy inte lyckades skapa fler lika smidiga och till perfektion utformade mästerverk som »Dancing in the moonlight« är ett frustrerande faktum bland övriga gitarrsolon. Naturligtvis finns det de av gruppens låtar som kommer nära: »Jailbreak«, »The boys are back in town«, »Don´t believe a word« är klassiskerna och endast tre exempel. Det bästa av det som kvinnojägaren, romantikern och soulmannen Phil Lynott satte sig namn under är pop i rockförklädnad.

Denna »förvirring«, denna musikens tvåsamhet som här kommer överens utan bråk, är också det som alltid har och alltid kommer att fascinera med Thin Lizzy. Så när »Still Dangerous«, ett livealbum med taggar och skrålande hetta, fyller ut rummets tomhet, karatesparkar undan luften med hänsynslös säkerhet, spelar vi luftgitarr och tackar gudarna för Phil Lynotts charm och insatts.

Konserten som gör oss nippriga är från 1977, inspelad i Philadelphia och stadens Tower Theatre. Tillsammans med Lynott står Brian Robertson, Scott Gorham och Brian Downey på scen. Energin, musiken, tilltalet och utförandet är pungkrossande starkt och förblir så även när månen har dragit ner persiennerna, solen har gått upp och dansen är över.

/Mattias Bergqvist