Recension
Wilmer X
13 våningar Upp
(Amigo)

»Det handlade inte om musik, det var ett attentat«
(Jalle Lorensson i Feber nr. 3 gällande Wilmer Pitts första spelning)

Sitter och bläddrar i sista numret av fanzinet Feber, läser vad som måste vara den bästa kartläggningen av Wilmer X, och inser att jag faktiskt gillar »13 våningar Upp« ganska mycket.

För Ni förstår, jag har egentligen inget särskilt förhållande till Wilmer X. Minns att jag för ett par år sedan hatade »Teknikens Under« så mycket att min dåvarande flickvän fick överta skivan. Att jag tyckte att den där stenen – eller vad det nu är –mitt bland husen som är Pildamsskolan ständigt var i vägen mitt sista gymnasieår.

Bara för cirka ett halvår sedan var min åsikt att Wilmer X var ett band som i stort sätt alltid fungerar i teorin men aldrig i praktiken. Men allt är inte negativt: Nisse Hellberg är ju trots allt en mästare på att få till låttitlar och några av Wilmers tidiga låtar tilltalar och charmar mig allt som oftast.

Så när frågan om jag ville recensera »13 våningar upp« kom, kunde jag självklart inte tacka nej. Nyfikenheten var för stor. Mest inför albumet men även om gruppens decimering skulle hjälpa eller stjälpa bandet. Mer om det kan Ni läsa här på Rootsy i Lennart Perssons intervju med Nisse Hellberg. Min åsikt är att Wilmer X är bättre än någonsin tidigare.

»13 våningar upp« handlar om musik och är samtidigt ett attentat mot det saggiga Wilmer X; ett band som åker på Rocktåg och spelar efter musikbranschens regler. 2005 års Wilmer X har däremot gått tillbaka till ruta ett, övertygar med stil och förvånar genom att vara så fullständigt självklara. För så här ska bandet alltid låta. Bara en sån sak som att Hellberg direkt sätter tonen för resten av albumet i den drivna »Blinds mans bluff« när hans sång klingar av coolhet genom hela låten. Då »Fem Ett Fem« därefter höjer tempot ett snäpp i ett rus som speglar texten på ett alldeles strålande sätt är det i stort sätt omöjligt att inte vilja fortsätta lyssna.

Intensiteten fortsätter i »Han måste ut ur mitt liv« och »Tror du udda är jämnt«. »A till B« är även den ett bevis på att bandet rullar framåt utan att det går att höra en knappnål falla.
Det som förvånar mig är Hellbergs oerhört starka textförfattande: en komposition som »Tar tillbaka mitt namn igen« är visserligen bra, men lyfter avsevärt i och med textens giltighet i en känsla som alla upplever, gammal som ung. Betraktelsen över kärleken räddar »Stackars Valentin« och »God god lust« överlever gallringen mycket tack vare den charmoffensiv av humor samt de djupare spår av misär som texten faktiskt innehåller.

Dock finns det bara två låtar på »13 våningar upp« som jag ständigt återkommer till, som trollbinder och som sammanfattar vad jag tror är Nisse Hellbergs vision av hur musikens arv ska förvaltas. För både »Öga mot öga« och »Dämma upp alla floder« är onekligen två av de största soullåtar som Hellberg skrivit. Innerlighet och ärlighet strömmar ut ur högtalarna, musik och text sammanfogas till en bärande helhet som inte kan rasera. Just på dessa två kompositioner låter bandet även så samspelta att jag föreställer mig att de endast spelar för varandra i replokalen, drivna av en gemensam kärlek till musiken.
Från olika perspektiv, men lika personligt, behandlas Hellberg kärlek i låtarnas texter. »Öga mot öga« talar erfarenhetens språk utan och innan:

Vi lovade kärlek i nöd och lust
Alltid det ena eller andra
Vi har fullt upp

Textens kamp mellan ytterligheterna intensifieras, som om det inte redan vore nog, därutöver skickligt med Lorenssons munspel.

»Dämma upp alla floder« utgår däremot ifrån en längtan efter kärlek och en förmåga att ge allt, precis allt för den som bär epitetet älskling. Hellberg sjunger här med en glödande vilja att kommunicera; den orubbliga övertygelsen som endast existerar när man menar precis det man säger bär fram varje enskilt ord. Och det är så vackert:

Spelar sin orgel
Och hoppas hans budskap ska nå fram
Det finns inget annat sätt
Kan bara ge dig allt jag har
Det finns bara ett enda sätt
Så stanna och se så ska jag
Dämma upp alla floder
Flytta alla berg
Pressa ut saltet ur havet
Och ge varenda droppe åt dig

För Wilmer X är »Öga mot öga« och »Dämma upp alla floder« de pusselbitar som tidigare saknats: två kompositioner som uttrycker allt man egentligen vill säga men som man är för feg för att få ur sig.

/Mattias Bergqvist