Recension
Hamblen, Stuart
Beyond the Sun
(Jasmine)

Att Stuart Hamblen skrivit förlagan till »34:an«, det är nog vad de flesta vet om honom.

Vad som däremot kanske inte är lika bekant är att »This ole house« räknas till hans religiöst färgade sånger. I den svenska översättningen finns inget däråt och i originalet är det marginellt uttalat. Åtminstone i jämförelse med den stora mängd kristen musik som Stuart Hamblen komponerade, däribland de mycket kända »It is no secret« och »Open up your heart« (sistnämnda tror jag finns i en profan svensk version, rätta mig ni som har kunskap!).

Historien och den betydelse Stuart Hamblen haft på den tidiga countrymusiken var för mig obekant. Ändå till jag läste boken »Proud to be an Okie« av Peter La Chapelle. Egentligen en studie av hur folkomflyttningen i USA under 1930-talets ekonomiska kris och då med fokus på strömmen av arbetssökande från Oklahoma till Kalifornien. Jämsides med beskrivningen av de sociala och ekonomiska levnadsvillkoren för dessa människor, löper i boken historien om hur countrymusik växte fram i Kalifornien. En berättelse som tar avstamp i Woody Guthries radioprogram och slutar hos dagens efterföljare till Bakersfields-skolan. Ett stort kapitel ska inskjutas, det ägnas åt Merle Haggard, berömvärt är författarens försök att reda ut vad han egentligen menade med »Okie from Muskogee«.

I den här historien finns Stuart Hamblen, som en av de första så kallade sjungande cowboys 1930-talets filmindustri skapade. Stuart Hamblen var jämte »Spade« Cooley en av de stora cowboy/western-artisterna i Kalifornien, med en mängd skivinspelningar och ett ständigt framträdande på danslokaler och i konserthus.

1949 blev han frälst och ställde därefter sin röst och sin kompositörsförmåga i Guds tjänst. 24 spår från den tiden finns samlade på den här plattan. Några titlar är redan nämnda, en annan ni kanske känner är »Blood upon your hands«.

Att countryartister rör sig i religiöst landskap är vi vana vid, det är absolut inget ovanligt och absolut inte ifrågasatt. Inte ens bland utanför USA bosatta countryfans diskuteras det, utan tas som den naturliga del religionen är av livet i USA.

Att lyssna på den här inspelningarna är för mig en njutningens stund. Tidsfärgen, hur ofta kommer jag inte att tänka på svartvita musikfilmer med Bing Crosby. Stuart Hamblens tydliga frasering och övertygelsen han sjunger med, arrangemangen, körerna, stråkarna. Samt, de recitationer han gör, hmm, det var här Tex Ritter hade sin förebild. Intressant.

/Frank Östergren