Recension
Williams, Robin & Linda
Buena Vista
(Red House Records)

När ni läser det här är den vinter det här skrivs förbi. Det är en av dessa dagar då den vita snön är allt annat än vacker, tröttheten över ytterligare en dag i det mulna, solen är ett oskrivet kapitel, så hund och jag somnar i kökssoffan.

Musiken vi somnar till är Robin och Linda Williams senaste album. Att vi somnar kan förklaras med att vi är så själsligt trötta på naturens tillstånd. Men kanske också med att Robin och Linda Williams vaggar oss till ro med en musik så trygg, så hemvan, så omfamnande. Den är inspelad i studio, men kunde lika gärna ha gjorts så i vardagsrummet.

Det är länge nu sedan paret träffades, 1971. Det är länge sedan de började spela in skivor tillsammans, 1975. Precis som med mig har åren omformat fysik och röst. Men där jag själv nog ibland missbrukat tillvarons möjligheter verkar Robin och Linda Williams ha tagit livet tillvara. Utvecklats tillsammans, lärt av varandra och växt samman. Deras musik är en tryggt rinnande flod, en vacker blomstrande sommaräng, en hoppingivande soluppgång. Det är en bluegrass-folkcountry-oldtimey-färd, utan åthävor, utan pekpinnar, utan annan regelbok än musikens egen styrka.

Än en gång samarbetar de med Tim O´Brian, för vilken gång det nu är. Med är också Kenny Malone och Jerry Douglas, Dennis Crouch och på något spår John Jarvis.

Vackra, enkla, tidlösa, det är melodierna. Texterna låter oss ana början till en sammanfattning, till ett bokslut, till en fundering över det liv som varit. Ett långt kärleksfullt mellan man och kvinna.

/Frank Östergren

Lyssna på Spotify