Recension
Aiken, Mike
Hula Girl Highway
(Aspirion)

Ibland får man av en händelse höra en röst som man inte visste fanns.

Mike Aiken är, för mig, en sådan röst. Jag hade aldrig hört talas om honom för bara ett par veckor sedan. Ingen hade nämnt hans namn för mig, ingen verkar har skrivit om honom, i alla fall inte i de media som jag spanar i. Ingen har spelat hans plattor när jag har varit i närheten och naturligtvis har han aldrig synts på TV.

Men så sitter jag där plötsligt med en CD som heter »Hula Girl Highway« och jag blir väl inte direkt hänförd. Men i alla nyfiken.

Mike Aiken sorteras antagligen, i den mån hans plattor finns i svenska butiker, i facken för country, folk eller americana. Men han är inte självskriven i något av dem, för han glider liksom runt och nafsar lite här och lite där.

Som countryartist, om det nu är det han vill vara, måste han vara unik. Countrystjärnor vill ofta odla bilder av sig själva med ökendamm på hatten, präriegräs under bootsen och med eldflugor som enda sällskap, förutom hästen, svärmande runt en falnande lägerbrasa i vildmarken. Om man inte är den sortens countrystjärna som har flyttat in till the city och kör omkring i en öppen Porsche i full westerndress.

Mike Aiken placerar sig helt utanför schablonerna.

Han bor på en slags båt och kallar sig sailor. Jag vet inte vad en 42-foot Cutter är för något, men bor man på en sådan måste man omge sig med vatten. Och varken hav eller stora sjöar brukar förknippas med country.

Detta ger Mike Aiken en egen stil, vågar jag påstå. Visserligen kan man spåra lite Ry Cooder här och lite John Prine där, men totalt sett mixar och blandar Aiken utformningen av sina låtar så att de bildar ett eget musikaliskt kollage som förmodligen kommer från hjärtat och ger de berättelser han vill förmedla i sina sånger. Så jag är nyfiken på honom, nu när jag vet att han finns.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify