Recension
Davis, Link
Big Mamou
(Bear Family)

Lincoln Davis andra fru kom från en familj med cajunanknytning. Själv var han född i Texas, i en ort kallad Sunset.

Han var benägen på alkohol och kom ofta i slagsmål, han levde ett kringflackande liv och först när han var 40 år fick han ett skivkontrakt, indirekt tack vare Hank Williams.

När »Jambalaya« blev en försäljningsframgång letade flera skivbolag efter artister som kunde tänkas spela in cajunanknuten musik. Link Davis var en av dessa, han knöts till Colombias underbolag Okeh, spelade in »Big Mamou« utan att kunna ett ord cajunfranska och fick 1953 ett genombrott.

Om Link Davis finns det många skrönor, som den att han skulle ha suttit i fängelse för droginnehav och att det var i fängelseorkestern han lärde sig spela saxofon. Sanning eller inte har ingen lyckas reda ut, för det finns många tidsluckor i den unge Link Davis liv. Ofta försvunnen på okänd ort, ett beteende som troligen hade sin grund i att han som ung slog ner sig far och därefter var borta i flera månader.

Familjen var musikaliskt och Link lärde lätt, fiol, blåsinstrument, gitarr, banjo, mandolin. Han hade lätt för att lära och var enligt syskonen tidigt inriktad på att hålla på med musik. Kanske inte som levebröd, de sociala och ekonomiska omständigheterna under uppväxten gav inget utrymme för sådana tankar.

I slutet av 1930-talet börjar Link Davis gör sig ett namn som musiker, han spelar i ett flertal band, mestadels i Texas. Hans instrument är fiol och han sjunger också. Men hela tiden står i han i bakgrunden, han är den lojale andremannen. Det här är western swings stora tid, en musik som passar Link Davis som får utlopp för sin lyhörda bredd. Strikt country, nej - däremot blues, det är som om bluesens rytm och textfrasering lösgör en personlig del av honom.

Den musikaliska flexibilitet och framför allt en förmåga att var nyfiken på det nya gjorde att Link Davis byggde upp ett bra musikliskt rykte. Visserligen var konflikter med andra musiker ofta förekommade och spritkonsumtionen var hög. Men det sägs att han aldrig missade en spelning, vilket hade en överseende effekt. Att han heller aldrig konkurrerade med bandledare och medmusiker gjorde säkert också sitt.

Hade inte Hank Williams fått sin »Jambalaya«-framgång hade nog Link Davis ständigt stått i skuggan. Nu blev det inte så, »Big Mamou« ändrade allt, nu blev han stjärna. Även om vi ska notera att några större försäljningssiffror rörde det sig inte om, det var musik som såldes lokalt i södra USA. Här ska också pekas att »Jambalaya« visserligen sålde bra, men det var inte Hank Williams version som skapade upplagan, utan Jo Staffords poporienterade version.

»Big Mamou« etablerade Link Davis som cajunfiddlare och nu kom en rad inspelningar som i titeln anspelade på cajun. När kontraktet med Okeh inte förnyades skrevs nytt med Starday. Ägaren H.W. »Pappy« Daily avskydde rock´n´roll och hoppades att Elvis Presley snabbt skulle försvinna. Men avskyn var inte större än att Link Davis fick göra ett flertal inspelningarna med rockinriktning. Vilket han gjorde bra, för som redan skrivits hade han örat i nutiden. Många andra countryartister med rötterna i western swing slutade helt spela, men Link Davis hade inga svårigheter att skruva upp tempot.

Dock, bara efter något år köpte Mercury Starday och Link Davis var inte bland de artister »Pappy« Daily tog med sig dit.

Det är också här den här CD-samlingen tar slut. Här finns nämligen allt Link Davis gjorde i eget namn för Okeh och Starday, från cajun till Elvis-hyllningen »Trucker from Tennesse«. 34 spår med vad som på fotbollsspråk kallas en journeyman. En kringresande i americana från en tid då ordet inte ens kommit på pränt.

Musikaliskt gör jag samma reflektion som så ofta när den här typen av plattor sammanställs. Hur många inspelningar gjorde inte artisterna? Vilken skicklighet, vilken bredd, vilken intensitet. Något jag vill förklara med att artisterna hela tiden spelade för publik, på danser, på barer, i direktsända radioprogram, de vara hela tiden en del av en musikalisk utbildning.

Som nog tog lite slut när rock´n´roll kom, förändrades villkoren. Det gick att fuska musikaliskt, ytan början bli viktigare än innehållet.

Jag har lyssnat ett flertal gånger på den här samlingen. Kanske inte alltid så koncentrerat, ibland kanske inte alls. Men rätt som det är fångar något uppmärksamheten och då bryr jag mig inte om att Link Davis inte är korrekt i sitt cajunspråk. Så svänger det.

/Frank Östergren