Recension
Mike & Strangers
Son of a vagabond
(Strange Music)

Svensk country kan och det utan ställa in sig.

Mike och hans främlingar är fem musiker som gör vad som kan kallas standarcountry.

Lätt identifierbart vad gäller instrument och arrangemang. Ett antal egna texter och några covers. Standard var ordet.

Men absolut inte negativt menat. Micke Fredriksson, Jan-Åke Gladh, Pär Forsberg, Hans Stenberg och Christian Johansson älskar verkligen sin musik. För de vänder inte och de vrider inte och de gör inte om. Utan de tror på sin egen musiks styrka och låter sig mer styras av den än att de själva styr. Det finns tydliga influenser av Waylon Jennings och Merle Haggard, men det är influenser som som aldrig tillåts ta över.

Utan att vet tror jag Mike & Strangers har spelat på en hel del danstillställningar. Det finns nämligen något publikvänligt och lyhört i sång och arrangemang, inget som kör över, inget som hamrar in egen sanning. Utan man spelar för publiken och har samtidigt själv kul.

Det är den attityden som gör att jag direkt från första lyssningsstunden har kommit att gilla den här plattan. Mike & Strangers är som redan skrivits standardcountry, men det finns absolut inget behov av att slå andra i skallen med skivnummer och tal om vad som är country eller inte. Något allt för vanligt förekommande i en äldre svensk countrygeneration, där man gärna ser sig som grindvakt med uppdraget att mota ut allt främmande.

/Frank Östergren