Recension
Jones, Diana
Better times will come
(Proper/Bonnier Amigo)

Säkerligen finns det de av er som inte klarar Iris DeMent´s röst, hur mycket än ni får er förklarat att det där är en riktig countryröst.

Vad det nu är, ungefär som när fotbollskommentatorna säger att någon spelar en »bra boll«.

För det kan väl inte vara så att en bra boll är en bra boll för att den är rund, annars är det ju inte en rund boll?

Tycker ni att det här var en lång väg för att komma dit jag vill?

Ni har rätt!

För jag har svårt att förklara vad det är med Diana Jones röst. Mörk, men inte dov. Inte hes, inte ljuv, inte ärrad, inte nasal och absolut inte ljuv.

Den är - brun. För om en färg kan vara en röst så är Diana Jones röst brunfärgad, på gränsen till de mörka, till det förföriskt lockande, det som får mig som lyssnare att stanna upp, bli fångad, fascinerad och det utan att veta varför.

Så det finns säker de av er som inte klarar hennes röst och jag skulle nog inte göra det heller om hon sjöng något annat än den folklika urcountry hon gör på »Better times will come«.

Det är hennes fjärde album ensam, det är hennes mest countryfärgade och det är definitivt ett album som är tradionsbärare. Musiken är i utförande och instrumentering en nutida bro till den musik vi förknippar vid vit ur-americana, Appalacker. Texterna balanser skillingtryckets berättande med den knutna nävens kraft.

Rösten, jo, jag måste också skriva att trots hennes rötter i östra Tennesee är den mer engelsk i tonfall än amerikansk. Kanske är det därför jag i mitt inre vid lyssning får visioner av krängande irländska emigrantskepp, grupper av människor som från klippor tittar ut över vitskummande hav, av kärvt fattigliv där framtiden finns på annan plats.

Diana Jones har fått massor med lovord, jämförs med Gillian Welch, linjer dras till Carter Family, hon är på väg att ha sitt namn överst på folkfestivalernas affischer.

Ska jag gnälla på något är det inte på henne, utan skivbolaget som satt texten i det medföljande CD-häften på liten oläslig stil på färgad botten. Fast det är klart, nyansen är brun.

/Frank Östergren