Recension
Wiehe, Mikael
Sånger från en inställd skilsmässa
(Warner)

Att vara personlig men inte privat är tricket som ska klaras av när en historia ska berättas inför en masspublik. Många textförfattare verkar inte ens förstå skillnaden. Tänk dagstidningskrönikörer som berättar om vad som hänt under deras vecka på dagis, i gymet eller i tvättstugan. Det är oftast privat och fullkomligt ointressant för oss andra. Att vara personlig är konsten att ta det privata till en högre nivå, att göra det angeläget för dig och mig. Det är precis vad Mikael Wiehe gör här på sitt mest personliga album någonsin, ”Sånger från en inställd skilsmässa”.

En djupt allvarlig historia där Wiehe fullkomligt fläker ut sin smärtsamma separation som inte blev av. En tonsatt brutal rapport om svek, svartsjuka och hat. Wiehe krälar i sitt eget stoff och redan i låttitlarna förstår man att det kommer att bli jobbigt. ”Mannen”, ”Nu ger hon sig iväg”, ”Bödeln”, ”Bara som jag trodde”; tretton spår som räddade livet på Wiehe och som till sist slutade lyckligt. Med hjälp av blues, rock, visa, folkmusik och recitation berättar Wiehe sin plågsamma historia.

Bittra uppbrottsplattor där olyckliga (män) gråter ut över sina brustna förhållanden är nästan en egen genre med tunga pjäser som Ulf Lundells ”Den vassa eggen”, Bruce Springsteens ”Tunnel Of Love” och Bob Dylans ”Blood On The Tracks”. ”Sånger från en inställd skilsmässa” är för mig den första platta där uppbrottet som inte blir av står i centrum.

Jag undrar vart den här skivan tagit vägen om Wiehe och hans hustru valt att gå skilda vägar trots allt. Jag är glad för deras skull att de valde att fortsätta leva tillsammans. Ett slags tonsatt Scener ur ett äktenskap är nu vad som finns kvar för oss andra att lära av.
web.mac.com/anders.sundin

/Anders Sundin

Lyssna på Spotify