Recension
Young, Big Bob
Hard Way to Make A Dollar
(www.builtonblues.com)

Robert L Young, alias Big Bob Young, debuterar vid femtiotre års ålder med en lysande skiva i traditionell sydstatsanda. Känslomässigt pendlar musiken mellan titelspårets boogiedriv, tillbakalutad blues och de elegiska stämningarna i »Bury Me in Dixie«, en låt som i sin vackra melodilinje och den återhållna intensiteten påminner en hel del om Amazing Rhythm Aces tidiga skivor; när Big Bob Young drar ner tempot får också hans röst en del likheter med Russell Smiths.

För att ytterligare understryka den förbindelsen är albumet producerat av Jeff Davis. På elgitarr, slide och dobro hör vi Colin Linden, medan Carlton Moody axlar den akustiska gitarren och mandolinen. Musikerskapet är alltså förstklassigt. Lindens vemodiga slidesolo i »Mississippi Nights« hör till det bättre glidandet jag hört på lång tid. Western swing-gunget i »Green Country Stomp« är lika oemotståndligt i sitt perfekta samspel mellan musikerna och Big Bob Youngs erfarenhetstyngda sång; de läckert inlagda citaten från Carter Familys »Wildwood Flower« ger sången ännu en känslonyans.

Men framför allt handlar det om Big Bob Youngs fina sång och låtskrivarkonst. Hans sånger fångar in skärvor av tillvaron, belyser den liksom nerifrån, som för att ge gestalt åt ett existentiellt bottenläge men också för att peka på de vägar ut som livet erbjuder, alltifrån vardagens odramatiska kärlek via den hastiga blicken från en vacker servitris till det tillfälliga mötets erotiska upphettning. Men allt sveps in i ett avklarnat skimmer, en luttrad erfarenhet där det avtecknas mot det vardagliga slitet för brödfödan och insikten om att domedagen närmar sig, i en eller annan form. Traditionen vilar alltså tungt över Big Bob Youngs musik; tung, trygg och djupt meningsfull. Titeln »Hard Way to Make A Dollar« syftar primärt på servitrisens slit, men det växer till en symbol för det liv som Big Bob Young tolkar med sådan självklar erfarenhet och empati.

/Magnus Eriksson