Recension
Westin, Kristina
A better life
(Pb8)

Okunnig som jag är om nutida svensk popmusik, jag tror inte ens jag hört en låt med Ace of Bace och Kent är helt obekant för mig, jo, okunnig som jag är trodde jag att Kristina Westin bara kom från intet.

Att här var en svensk nycountryröst som efter att gått i hemmaskogen och suttit vid mörka tjärnen för att sedan gå ut i stora staden.

Nej då, Kristina Westin har sjungit med ett band från Eskilstuna, ett band som skivbolaget övervägde om det skulle storsatsas på eller inte. Själv säger hon om tiden att det var mycket poserande.

Vilket definitivt »A better life« inte är. Möjligen är det inte stora frigörelsen. Även om flera texter talar om egen väg och eget val.

Musikaliskt är vi i ett landskap med behagliga popcountrymelodier. Några med tydlig countrysättning, andra glider över i modern dansant schlager.

När jag läser om Kristina Westin upprepas då och då namnen Norah Jones och Dolly Parton. Ett nämnande som dock är att göra Kristina Westin en otjänst. Även om jag kan höra en dragning åt Norah Jones i framförandet och en struktur i melodibyggandet som skulle kunna vara Dolly Parton.

Nja, ska det jämföras är det nog närmare med Lee Ann Rimes, med tanke på det behagliga och med Tanya Tucker, med tanke på övertygelsen.

Texterna på »A better life« är mestadels relationssyftande, arrangemangen återhållsamma trots överflöd av sträng och tangent, sången trovärdig.

Är något fel är det att några melodier färre hade skapat en mer sammanhållande känsla. Nu ska bra allt med.

/Frank Östergren