Recension
Krall, Diana
Live at the Montréal Jazz Festival
(Verve, dvd)

Jag har alltid tyckt att Diana Krall är bäst i ett trumlöst trioformat. Hennes sång överskrider ofta det rytmiska mönstret, och på de tidiga skivor där hon framträdde i kvartettformat fanns det en tendens att trummorna stängde in hennes sång i alltför strikta strukturer. Jag anser fortfarande att hennes bästa skiva är »Love Scenes« från 1997, där hon uppnår en perfekt balans, ett suveränt utbyte, mellan sin sång, pianot, gitarren och basen. Även den andra renodlade trioskivan, »All for You«, är ypperlig.

Men Diana Krall fungerar också i ett större, omsorgsfullt orkestrerat format. Det visade hon på »When I Look into Your Eyes«. Det fina resultatet berodde i hög grad på att arrangören Johnny Mandel lät orkesterbakgrunderna träda in i ett närmast dialogiskt förhållande med Diana Krall och hennes medmusiker; gruppformatet skiftade från trio till sextett.

Det var å andra sidan vad Claus Ogerman misslyckades med på den därpå följande »The Look of Love«, där orkesterbakgrunderna inte bara stängde in, utan snudd på dränkte Diana Kralls sång.

Diana Krall är dessutom den kommersiellt mest framgångsrika jazzartisten på mycket länge. »When I Look in Your Eyes« var den första jazzskivan någonsin som gick ut i en första upplaga på en miljon ex. Följaktligen ifrågasätter malicen inte bara hennes storhet, utan även om hon är en jazzsångerska.
Som åtskilliga andra jazzsångerskor kan Diana Krall ge intryck av att vara en popsångerska, i ordets allra mest klassiska bemärkelse, i jazzig småbandsinramning. På flera av sina skivor håller hon sig också ganska strikt till sångens givna ramar; det gäller både när hon tolkar den stora amerikanska sångboken och när hon, som på sin senaste skiva, framför originalmaterial. Men Diana Krall är inte bara en suverän popsångerska och en fingerfärdig jazzpianist av femtiotalssnitt, hon är också en skicklig improvisationssångerska. Det visar hon på sina gästspel på några av Ray Browns skivor. Och hon visar det live; Diana Krall är en utsökt konsertartist.

Det senaste vittnesbördet om det ges på dvd:n ›Live at the Montréal Jazz Festival‹, där Quebec-metropolen av någon anledning försetts med franskchauvinistisk accent, inspelad i juni förra året. Diana Krall framträder med gitarristen Anthony Wilson, basisten Robert Hurst och Peter Erskine på trummor. Kvartetten inleder med en infallsrik och läckert svängig instrumental, »Sometimes I Just Freak Out«. Sedan följer en snygg mix av tidigt material och de låtar Diana Krall skrev med Elvis Costello för »The Girl in the Other Room«.

Allt är lysande. Konserten understryker att samarbetet med Costello inte innebar den mesalllians många befarade. Dessutom förnyar Diana Krall lekfullt, någon gång med kärleksfullt ironisk touch, en del av de sånger som hon spelade in på sina tidiga skivor. Inte minst »Devil May Care« får en halsbrytande behandling. Diana Krall driver upp tempot, för att plötsligt stanna upp i abrupta pauseringar, och hon tänjer skickligt på melodin. Det är på en gång lekfullt, infallsrikt och obönhörligt low down. Det är också typiskt för attityden på hela konsertupptagningen.

Och, vad var det nu jag sa inledningsvis? Att Diana Krall är bäst i det trumlösa trioformatet. Jag är inte längre helt säker på det.

/Magnus Eriksson