Recension
Taylor, Vince
Jet Black Leather Machine
(Ace Records)

»Who am I? Doctor Jekyll and Mr Hyde. As soon as I get on stage I go out of myself. I lose consciousness. Afterward I become myself again.« Så uttalade sig Vince Taylor i franska Noir Et Blanc i januari 1962.

Det var säkert sant, i alla fall så pass tidigt i karriären. Längre fram, när drogerna blev tyngre och användningen daglig, så var han samma person både på och utanför scenen. Och tyvärr inte den angenämare av de två. Taylors historia är precis lika tragisk som den vi bevittnat hos begåvningar som Syd Barrett, Roky Erickson och Peter Green.

Men låt oss börja från början. Född krigsåret 1939 som Brian Holden strax väster om London. Fadern var fabriksarbetare och modern pubstäderska. När kriget var över emigrerade familjen till Amerika och slog sig ner i New Jersey, men flyttade senare till Los Angeles. Samtidigt som Holden ser Elvis uppträda i Santa Monica hör han en skiva med Tommy Steele och konstaterar kvalitetsskillnaden. Med »if this is rock´n´roll in England. We´ll take them by storm« i tankarna sätter han sig på planet hem igen.

Under namnet Vince Taylor - Vince från Gene Vincent och Taylor från Robert Taylor - blir han en sensation på Londons 2I´s Coffee Bar belägen i Soho. Våren 1959 spelar han - under namnet Vince Taylor And His Playboys - för Parlophone Rec. in den klassiska “Brand New Cadillac” med musikerna Joe Moretti - gitarr, Brian Bennett - trummor, Brian “Licorice” Locking - bas och den tillfälligt inhoppade Brian Pugh - piano. Bennett och Locking hamnade båda senare i The Shadows och Pugh känner vi igen som Perry Ford i The Ivy League. Joe Moretti är ingen mindre än mannen som skapade och spelar det geniala gitarrintrot på Johnny Kidd & The Pirates »Shakin´ All Over«.

Det som slår en mest med samlingen »Jet Black Leather Machine« är de helt igenom förstklassiga musikerna. För om sanningen skall fram så är Vince Taylors sång inte det starkaste kortet. Han lånade hela sin black-leather-rebel-image från den störste - jag menar naturligtvis Gene Vincent - men i ärlighetens namn så var rösten inte ens i närheten. Vincent kunde sjunga allt medan Taylor var en tämligen medelmåttig sångare. MEN, det har ingen som helst betydelse i det här fallet. Karln kompenserar det han saknar vokalt med massor av attityd och känsla, ett ohämmat framförande och förstklassigt låtmaterial. Där saknas inget!

Som ersättare till en opålitlig Duffy Power som inte dyker upp, får Taylor hoppa in för ett antal spelningar i Paris sommaren 1961. Och där blir han kvar. Suget efter amerikansk rock & roll är megastort och fransmännen älskar den äkta vara som levereras av en snygg och utmanande Vince Taylor. Det blir den belgiska skivetiketten Palette respektive den franska Barclay som - efter misslyckandet med »Brand New Cadillac« i England - under några år förser de omättliga fransmännen med den bästa femtiotalsrock & roll som spelats in i Europa.

Det Playboys som följde Taylor till Paris var helt utbytt och bestod av Tony Harvey - gitarr, Johnny Vance - bas, Alan Le Claire - piano och Bobbie Woodman - trummor. Än en gång har Taylor valt de absolut bästa för uppgiften och, precis som han själv, mest hämningslösa. Man får gå tillbaka till Gene Vincents grupp The Blue Caps för att hitta något lika lössläppt. Som en ung Dickie Harrell går Woodman lös på virvelkaggen i »Memphis Tennessee«, »Long Tall Sally« och »Twenty Flight Rock«. Tony Harvey är en vild mix mellan Cliff Gallup och Johnny Meeks. Det skulle inte förvåna om han inför inspelningen av »My Baby Left Me« tryckt i sig ett antal av de preludintabletter Taylor alltid brukade bjuda på. Harvey går total bärsärkargång på gitarren!

Det var inte ofta en europeisk rock & roller gjorde coverinspelningar som kunde stå upp mot de amerikanska originalen. Vince Taylor tillhör undantagen och styrkan i hans versioner är att han aldrig kopierar rakt av. Det finns alltid en kompletterande nervös, jagad och t o m ursinnig kraft i allt han gör.

Med »Vince Taylor - Jet Black Leather Machine« återställer Ace Records ordningen och placerar äntligen Taylor där han hör hemma - som den störste inom europeiska femtiotalsrock & roll!

/Per Magnusson