 |
| ||||||
 |
Recension
Get-Rites, The
Tin Roof Sky
(Magnolia Recording Company)
Hade “Tin Roof Sky” kommit på nittiotalet så hade det här förmodligen kallats alt.country. Så enkelt ska vi nu inte komma undan. I likhet med exempelvis Peter Bruntnell eller Mike Ireland (vart tog han vägen?) gör nämligen Tom Feldmann — som är låtskrivare och nyckelfigur i The Get-Rites — musik som har sin odiskutabla botten i country, men som inte bara försöker countryfiera någon slags alternativrock. Det här är inte ens särskilt alternativt. Och inte speciellt ”rockigt” heller. Snarare närmar det sig något man kanske skulle kunna kalla religiositet. Influenserna från gospel är tydliga och texterna refererar inte sällan till religiösa (kristna) bilder;
Some trust in riches / Some trust in weathers / Some trust in nations / Some trust in no one / We trust in Jesus / We trust in Jesus / We trust in Jesus / We trust in Jesus / We trust in Jesus
Upprepningen i citatet ovan närmar sig ett mantra och på flera spår används denna repetitiva metod; som en reningsprocess eller exorcism. Jag kommer omväxlande att tänka på The Waterboys dramatiskt andliga anslag och Max von Sydow i Exorcisten. För dramatiskt är det och det understryks gärna av en matande orgel eller spökliknande ekoeffekter. En flitigt använd pedal steel, känsligt trakterad av Jed Germond, bidrar också starkt till ljudbilden.
En ljudbild som för övrigt återspeglas i omslagets bildkonst av Douglas DeMuth; ödsliga, torra lantliga landskap, långa skuggor, en väderkvarn, en häst vid en omkullvält vattenhink, en arbetande man...
Risken finns att all andlig dramatik och americanaromantisk mystik dränker upplevelsen av själva låtmaterialet. Det vore synd, för här finns verkligen fina melodier och känslig musikalitet. Det handlar bara mer om stämningsupplevelse än traditionellt populärkulturellt lyssnande.
En tveksamhet är dock Feldmanns röst som tenderar att låta manierat raspig, med ett något ansträngt vibrato. Stackarn har en stämma som ligger irriterande nära Pearl Jams Eddie Vedder; ännu en nittiotalsreferens och ett band man trots allt inte vill bli påmind om i detta sammanhang.
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.