Recension
Orbison, Roy
The soul of rock and roll
(Columbia/Legacy)

Förra året var de snygga boxarnas år. Återutgivningar både med snygg design och – viktigast givetvis – ett innehåll med mersmak.
Roy Orbison inget undantag. Trots att det mesta på boxens fyra CD-skivor finns ute omförpackat många gånger om trots lockbetet med ett antal mycket näst intill omöjliga att skaffa tidiga singlar, plus några spår outgivet – någon känsla av att bli lurad infinner sig aldrig. Det är så man vågar sig på att skriva att det är en karriärsammanställning gjord med vördnad.
Kanske för att det är Barbara Orbison, hans änka, som haft sin hand över projektet. Sådana här familjerepriser kan som bekant ibland kantra över av attityden att det gäller att dra in sin mycket som möjligt till dödsboet och då spelar det inget roll vad för ofullständigt som hittats i bandarkivet.

Att skriva en sedvanlig recension av den här typen av utgåva låter sig sällan göras, omfånget är för stort, för många detaljer ska synas. Mer blir det en beskrivning av boxen och hur musiken satts samman och hur den presenteras. Hur musiken låter är vi bekanta med, mestadels och det som är föga tidigare hört har mestadels näst intill akademiskt intresse. Som de tidiga inspelningarna med grupperna Teen Kings och Wink Westerners, det är rock´n´ roll arkeologi bara för supersamlarna och hårdfansen. Självklart man man skriva att ”nog anas det en blivande stjärna” och liknande, men sådant är lätt att göra med facit.

De fyra CD-skivorna greppar vardera sitt årtionde. 1950-talet med skivbolaget Sun som avstamp, 1960-talet med de riktigt stora hitsen, 1970-talets förnyelseförsök samt återkomsten på 1980.
Om innehållet på de två första delarna mestadels är bekant, finns på trean och fyran musik som till en del hållts i det fördolda. En stor del av skivorna på 1970-talet var inspelade årtiondet innan, mycket gavs ut på nytt. Här finns titelspåret från ”The fastest guitar alive”, den enda spelfilm Roy Orbison medverkade i, här finns demon till den egenskrivna ”Precious” och en version från 1972 av ”Land of the 100 dances”, bland annat.

1980-talet var återkomstens årtionde och hur sådant sker, ja det kan inte ens musikindustrin förklara. För många blev också utgåvorna då en första kontakt med Roy Orbison, som ”In dreams” som hördes filmen ”Blue velvet” igenom. Givetvis gruppen Traveling Wilburys och ett antal soloplattor där producenten Jeffe Lynne´s ljudvägg var den exakta kostymeringen för en modern Roy Orbison. ELO:s operarock och Roy Orbisons vibrato.

Jag har läst fanrecensioner som säger att den här samlingen är överlägsen det som specialförlaget Bear Family gett ut. Om det nu är så, själv har jag ingen möjlighet att jämföra, är det ett mycket bra betyg. Fans är kräsna, ska vara kräsna och Bear Family är ett överkursbolag, så det är väl bara att ta fasta på rekommendationen.

Texten är tidigare publicerad i Hifi&Musik

/Frank Östergren