Recension
Reddick, Paul
SugarBird
(NorthernBlues)

Kanske är jag inte rätt person att recensera det här albumet. Det här är nämligen mitt första möte med denne kanadensiske bluesman. Jag kan inte hans historia. Men jag kan å andra sidan lyssna, läsa och — framförallt! — känna. Och det räcker ju ganska långt ibland. Det är inte vilket möte som helst, trots allt. Att kalla det blixtförälskelse vore ingen överdrift.

Munspelaren, sångaren och låtskrivaren Paul Reddick tar sitt tydliga avstamp i bluesen, men är inte det minsta rädd att traska ut i andra musikaliska landskap.

Att landsmannen Colin Linden är insyltad i det här, som musiker, producent och låtskrivare (liksom i Reddicks tidigare album, läser jag) känns mer som en självklarhet än någon överraskning. Reddicks rootsmättade blues är nämligen, liksom Lindens, en palett av amerikansk folkmusik; med fingrarna nedgrävda i alla möjliga americanasmeter du kan tänka dig.

Ett klargörande: när jag talar om americana här menar jag den vidare benämningen av musik som är rotad i traditionellt amerikansk musik; blues, country, gospel, jazz, rhythm & blues, soul... Alltså inte den snävare, modernare alt.country-betydelsen, som jag för övrigt anser används slarvigt; även om band som Whiskeytown och Uncle Tupelo naturligtvis var americana — också.

Jag älskar verkligen den här typen av musik. En musik som inte låter sig begränsas av genrer eller hudfärg, men som ändå står med fötterna stadigt i någon form av tradition. Om jag nämner band som Little Feat, Los Lobos, Amazing Rhythm Aces eller The Band så förstår nog de flesta Rootsyläsare vad jag pratar om.

Paul Reddick är allt det där. Om än mer blues än country. Han kan, som i ”Block of Wood”, riva av en hederlig juke joint blues à la Little Walter, vända om i en fyrtiotalssvängigt cocktailstinkande r&b-dänga, för att i nästa stund närma sig mer episkt drömmande John Martyn-landskap. Allt med samma självklarhet. Visst bidrar Colin Lindens sprakande slidespel och The Band-legendaren Garth Hudsons dragspel till helheten, men de viktigaste bitarna till detta vackra pussel sitter nog huvudpersonen själv inne med.

Ja, Paud Reddick är en ny bekantskap. En bekantskap som har givit akut mersmak. Jag har i skrivande stund beställt samlingsplattan ”Revue: The Best of Paul Reddick”, men tvivlar på om det räcker med den. Även om jag faktiskt har svårt att tänka mig att han kan göra det bättre än på ”SugarBird”.

/Johan Kronquist