Recension
Anderson, Carol
Sad Girl
(Grapevine)

»Sad Girl« är skivan som hyllar Carol Anderson, Detroits måhända minst kända soulsångerska, genom att inkludera alla sjutton av hennes inspelade sånger.

Resultatet svajar och svänger mellan ytterligheterna: det är alldeles förtjusande att få höra Anderson sjunga tjusiga kompositioner som »Tomorrow Is Not A Promise« och »Master Plan (I Love You, I do)« medan gräsliga åttiotalsproduktioner såsom »Party People (Come to Life)« närmast får hundar att lämna rummet med svansen mellan benen.

Just den ojämna balansen hos Carol Anderson låtmaterial mellan 1969 och 1983 är det som gör albumet intressant.

Visserligen måste lyssnaren brottas med några avskyvärt sliskiga låtar, som om det inte vore för Anderson röst aldrig skulle ha fått lämna arkivet. Dock, om nu någon verkligen orkar ta sig igenom »Ain´t Giving Up« utan att börja fingra på fjärkontrollen, kan ett mönster gällande Andersons kompositioner urskiljas. Och icke förvånande påvisar detta att ju äldre desto sämre. Det sena sjutiotalet och åttiotalet, soulmusik och bra produktion är en ekvation som sällan eller aldrig går ihop.

Just därför är det intressant att två av Carol Andersons bättre låtar är från 1979: »I´ll Get Off at the Next Stop« är blödande sorglig och Andersons röst låter aldrig mer olycklig än under dessa fyra minuter och tjugotvå sekunder. Den andra kompositionen, »Sad Girl« (som alltså även fått ge namn åt denna skiva) är en Northern Soul favorit som anammar Motown-soundet utan att det låter som tragisk nostalgi. Istället driver låten framåt uteslutande på kärlek och respekt, precis som det ska vara.

Men om man vill höra Carol Anderson på toppen av sin förmåga ställs siktet på »Tomorrow is not a Promise« från 1973. En odiskutabel pärla som också får avsluta skivan, troligtvis för att det är så albumets koordinator David Welding vill att vi ska minnas Carol Anderson som gick bort i cancer 1984 utan att vara medveten om sin egen kultstatus.

/Mattias Bergqvist