Recension
Paisley, Brad
Play. The Guitar Album
(Arista/SonyBMG)

Brad Paisley är inte bara en av den samtida countryns bästa sångare, han är också en av dess mer profilerade gitarrister. Glädjande nog spelar han gitarr även på sina mer kommersiella skivor. Jämför gärna med gamle Nash Ramblers-gitarristen Jon Randall Stewart som mer eller mindre släppte gitarren när han blev den långt tristare sångaren Jon Randall. Även Vince Gill är en utsökt gitarrist som försuttit alltför många tillfällen att visa det.

Vince Gill dyker dock upp på Brad Paisleys nya skiva »Play. The Guitar Album«. Titeln säger vad det handlar om, att spela. Det är alltså en gitarrskiva med spridda sånginsatser, och en makalöst bra sådan. I »Cluster Pluck« samlar Paisley rentav det förnämsta gitarrkunnande som countryvärlden för närvarande kan uppvisa, eller delar av det. Det är Gill, James Burton, Albert Lee, John Jorgensen, Steve Wariner, Redd Volkaert och Brent Mason, som växlar i det ena suveräna solot efter det andra. Det är som ett traditionellt swingjam, korta kärnfulla solon som markerar och utrycker de respektive gitarristernas musikaliska personlighet.

Mot det överdådet står dock spår där vi bara hör Brad Paisley, som en klassiskt avklarnad tolkning av »What A Friend We Have in Jesus«, eller Paisley som enda solist i ett band. Bland de spåren höjer sig bland andra »Turf’s Up«. I grunden finns ett western swing-tänkande, men en Farfisa och Paisleys växlingar mellan sin vanliga elgitarr och en barytongitarr ger låten en extra dimension, eller drösavis av extra dimensioner.

Men se dessa låtar som exempel på en genomintegrerad helhet. Det är en helhet som både formar sig till en hyllning av den mångfasetterade countrygitarren och inventering av gitarrens möjligheter både i och bortom traditionen. Så faller också de fräcka duetterna (»Start A Band« med Keith Urban, även han en bra gitarrist, och »Let the Good Times Roll« med B.B. King) på plats i en helhet vars spretighet speglar en idé. Ty gitarrbus och virtuositet, röj och innerlig skönhet är blott aspekter av det samlade och sammanhållna intryck som »Play« skapar. Det är en modig skiva, inte bara i countryns huvudfåra utan i vilket countrysammanhang som helst. Men framför allt, det är en av de bästa nya countryskivorna det senaste halvåret.

/Magnus Eriksson