Recension
Csars, The
Goodbye
(Bellair)

Rösten som kommer från högtalarna verkar bekant. Den där sorten som man kunde tänka sig få höra strömma från en gammal Wurlitzer-jukebox; varm, innerlig och med en otvivelaktig närvaro. Den där sorten som när du väl hört den, aldrig kan, eller vill, vara utan. Rösten tillhör John William Grant och med ett vemod blåare än natten, en atmosfär värdig en David Lynch-film och med spröda, ödesmättade sånger om kärlek gjorde han med sitt band 2002 års kanske allra, allra vackraste album, »The Ugly People vs. The Beautiful People«. Med »Goodbye« kandiderar han till samma titel även i år.

The Czars kommer från Denver, Colorado. Bandet startades av sångaren, pianisten och huvudsaklige låtskrivaren Grant 1994 och efter två plattor på eget bolag plockades man upp av hjärnan bakom brittiska electropoparna Cocteau Twins, Simon Raymonde och dennes Bella Union Records. »Before…But Longer« släpptes 2000 och visade upp ett moget band som på ett övertygande sätt spelade ut hela registret av stora känslor.

»Goodbye« är, precis som »The Ugly People vs. The Beautiful People« inget album som vid en första genomlyssning gör nåt större väsen av sig, men å andra sidan är musiken inte av det slag som tar någon stor plats eller tränger sig på. Snarare den sorten som långsamt smyger sig in i ditt medvetande och etsar sig fast tills den sitter där som en tatuering på trumhinnorna. Det ekar amerikanskt 50-tal, lika delar Roy Orbison och Patsy Cline (vars »Always« bandet gjort som singelbaksida), countryromantik, Ennio Morricone-filmer och emellanåt influenser från så vitt skilda håll som The Doors och The Smiths.

Bandet är kort sagt det Weeping Willows alltid velat vara, men inte kunnat. Men framför allt är det John William Grants röst som lyfter The Czars från mängden. Från den djupaste baryton till änglalik falsett sjunger han, likt en reinkarnerad Mark Eitzel/Frank Sinatra-mutation om kärlek, och allt därav berört. En röst från både det förgånga och framtiden. De gör måhända inte musik som tränger sig på, men The Czars förtjänar tveklöst vår odelade uppmärksamhet.

/Ola Karlsson