Recension
Jesters, The
Cadillac Men / The Sun Masters
(Big Beat)

Född i den bästa av världar - med en far som ritade om den musikaliska kartan för alltid och vars påverkan på oss alla är näst intill ogreppbar! - är det inte förvånande att Jerry Phillips, son till Sam alltså, vet hur rock & roll skall låta och framför allt hur den skall framföras. Som kompgitarrist i The Jesters gavs gruppen naturligtvis tillgång till faderns studio på 639 Madison Avenue i Memphis.

Det som förvånar är istället att den unge Phillips inspelningar förblivit en av Sun Records bäst bevarade hemligheter. The Jesters släppte under sin korta levnad enbart en singel, “Cadillac Man” (Sun 400, 1966). Ett alster som får älskare av garagerock att tala i tungor, men där sångaren Tommy Minga felaktigt uppges vara kompositör. Ett misstag som skulle ha kunnat varit sant, karln visar sig ha varit fullpackad av låtskrivarbegåvning. Vi får nu ur Sun Records arkiv nio sånger som, helt eller delvis, bär Tommy Mingas signatur. Alla med “Cadillac man” som lägsta nivå!

Dessutom en skapelse kallad “Jim Dandy And Sweet Sixteen” av gruppens briljante sologitarrist Teddy Paige - det var han som plitade ner “Cadillac Man” - som inte så lite påminner om de förnämliga skrammelmakarna Downliners Sect. Och där ligger Jesters styrka, man använder varken hängslen, flytväst eller säkerhetsbälte.

Som en svamp måste Jerry Phillips ha stått bredvid sin fars mixerbord och med tummen i mun sugit åt sig allt som spelades in under Sam Phillips uppmuntran och ständigt lika träffsäkra handledning: -keep it simple boys. Oavsett om det var Elvis, Bill och Scotty, Warren Smith, Billy Riley, Sonny Burgess, Tommy Blake, Rudy Grayzell eller vilken annan vit rock & roller som spelade in i Sunstudion så finns här bindande DNA-bevis för att Jerry varit på plats.

I en tid när Beatles skapade strukturerad popmusik, initialt influerad av Buddy Holly och Carole King, vände sig deras kollegor Rolling Stones och Pretty Things mot Chess för inspiration. The Jesters hade hela den tunga Sunkatalogen i ryggen och Sam Phillips mission satt i studioväggarna: “to upen up an area of freedom within the artist himself.” (Good Rockin´Tonight - C. Escort & M. Hawkins)! Och precis som Stones och Pretty Things bildat skola för den brittiska rhythm & bluesen så framstår Jesters, trots att så få hört dem, som själva fundamentet för allt vad garagerock heter.

Här får Sonics, Wailers, Trashmen och alla de andra maka på sig i garaget. Och med all rätt, The Jesters ber inte om ursäkt för sig. Det sägs att sanningen till sist alltid segrar och med Big Beats vitbok “The Jespers - Cadillac Men / The Sun Masters” får vi ett dokument som lika övertygande som “Here Are The Sonics”, “The Fabulous Wailers at the Castle” och Trashmens enda album ”Surfin´ Bird” visar hur överlevande rock & roll skulle låta i det tidiga sextiotalet.

I skrivande stund ramlar det in en singel med gitarristen Teddy Paige, “London Cherry / House Party”, inspelad i England 2002 - strax innan Paige blev intagen på rättspsykiatrisk avdelning efter att ha attackerat en granne med ett svärd - och utgiven på journalisten Will Hodgkinsons lilla bolag Big Bertha Records 2007.

Paige medverkade på David Allan Coes debutskiva “Penitentiary Blues” 1969 och lämnade därefter Amerika för att bosätta sig i England, där han försörjt sig som medeltida trubadur.

På den nya singeln går influenserna inte så långt tillbaka, där är det istället femtiotalet som gäller. På framsidans “London Cherry” låter Paige som om han detaljstuderat giganten Roy “Good Rocking Tonight” Brown, medan baksidans “House Party” är en snygg instrumentalare med blandning av rockabilly och swing. Båda förnämligt kompade av The New Jesters, d v s Brian Nevill - trummor och Matt Radford - ståbas.

/Per Magnusson