Recension
Bjurman
Fogerty Files
(POE Productions)

I sin nya roman »Fru Sorgedahls vackra vita armar«, en av hans allra vackraste romaner, visar Lars Gustafsson än en gång sitt mästerskap i konsten att hantera ett anspråkslöst adverb. Det räcker med ett sådant för att vi skall se det vi alltid tagit för givet, det självklara, på ett nytt sätt, liksom genomlyst.

Det sker bland annat i ett avsnitt om hur berättarjaget och hans tonårskumpaner i det tidiga femtiotalets Västerås tog sin tillflykt till ett pannrum. Där kunde de välta vuxenvärldens egendomliga krav över ända. I stället för att traggla läxor, diskuterade de tonårspojkens väsentliga frågor, alltså sex och de logiska bevisen mot Guds existens.

Om denna bokstavligen mörka tillvaro, som vi med ett gustafssonskt ord måste anta var »lycklig«, skriver Lars Gustafsson: »Vi tyckte faktiskt mer om att samtala«

De flesta av oss minns nog att samtalen, både de inbillade och de faktiskt djupa, med jämnåriga compadres gav mer än skolan. Det är sjävklart, men med det strategiskt inputtade satsadverbet »faktiskt« drar Gustafsson en egendomlighetens slöja övet det givna. Han upphäver inte självklarheten, men i stället för att ta det givna för givet får han oss att tydligare se just självklarheten, inte blott det självklara.

På ett annat ställe i romanen drar Gustafsson en liknande egendomlighetens slöja över den självklara erfarenheten att åren passerar allt snabbare ju äldre vi blir: »Det går så egendomligt fort att bli gammal«.

Läsaren stannar till, javisst är det på det sättet. Med det kanske inte fullt så anspråklösa adverbet »egendomligt«, ett annat av Lars Gustafssons favoritord, tvingar han oss att stanna till inför det givna, inför upplevelsen att åren går fortare. Kanske rymmer passagen rentav en moralisk uppfordran. Låt inte åren blott passera. Låt oss dröja i ögonblicket, låt oss stanna tiden och dröja i den momentana lyckoförnimmelsen. Den faustiska drömmen är naturligtvis illusorisk, men det innebär inte att vi skall ge upp den.

Dessa båda passager kommer gång efter annan för mig, när jag lyssnar på Ola Bjurmans och Peter O Ekbergs skiva »Fogerty Files«. Den är utgiven under namnet »Bjurman«, men det är i allra högsta grad ett tvåmansprojekt. Det ligger dessutom nära Peter O Ekbergs hobbyprojekt »Versions«, som hittills avsatt fjorton inspelningar och en mycket fin konsert på S:t Gertruds i Malmö på sensommaren: www.lira.se/article.asp?articleid=2294.

Attityden är densamma, att gå bakom, eller kanske snarare vid sidan av, tidigare inspelningar, att likt en jazzmusiker se låtarna som ett material att tolka, att arbeta med. I »Versions« handlar det om låtar från så skilda källor som Elvis, Emile Ford, Dylan, Kinks, Badfinger. Kanske är det lättare att då gå bakom låtarnas receptionshisoria, än när det handlar om ett helt album med låtar av enbart en låtskrivare, låtar som dessutom nära förknippas med sin upphovsman.

Men det är så Ekberg och Bjurman tränger bortom självklarheten, allt det vi tog för givet. Det är då som de på ett egendomligt sätt dröjer i ögonblicket, i de förtätade, magiska och rentav benådade ögonblick som John Fogerty under Creedence-tiden hade så bråttom att komma förbi. Jag tror inte han hastade genom sina låtar, för att han hade en av rockhistoriens träigaste rytmsektioner bakom sig. Det höga tempot, och det ofta massiva trycket, i musiken handlade nog mer om den unge mannens rastlöshet. Tiden behövde inte hejdas, den skall drivas på.

På »Fogerty Files« gäller alltså en helt annan tidsuppfattning. Redan det första spåret, »Travelin’ Band«, antyder riktningen. Den öppnas med en trumrytm och några dröjande dobrolinjer av Martin Tallström. Tempot är dock inte obönhörligt nerdraget. Ola Bjurman sjunger med en framålutad attityd, pådriven av rytmsektionen och Olle Nybergs barrelhouse-piano. Men det är också som om blåsarnas dröjande riff och Tallströms dobro drar ner tempot. Det framåtlutade står mot det tillbakalutade, som om Bjurman och Ekberg med den första låten vill skriva in sina Fogerty-tolkningar i en tempo- och attitydmässig polaritet där de tar fasta på de faustiska möjligheter som ryms i John Fogertys låtskatt. Det innebär inte en distans mot Fogerty och Creedence Clearwater Revival. Det innebär att de går bortom Creedence på ett sätt som också återför låtarna till det musikaliska tänkande som Fogerty som soloartist alltmer närmat sig.

Det första, och allra vackraste exemplet, på denna dröjandets estetik, får vi i tredje spåret, »Long As I Can See the Light«. Även originalet präglas av sitt långsamma tempo, men Fogertys lite olyckliga soulcrooning skapar mer frenesi än intensitet. Jämfört med versionen på »Fogerty Files« är Creedences version närmast en anabol chock. De sentida efter- och fullföljarna inleder med serena harmoniumackord, innan Ola Bjurman och Lena Malmborg möts i en duett så spröd och innerligt vacker att jag tappar andan. Tallströms dobro, Ekbergs gitarr och varsamma blåsartoner gör att musiken än starkare vilar i ögonblicket. Med en närmast andlig förhöjning tar den fasta på varenda möjlighet som döljs i låten. Här finns ingen frenesi, blott absolut närvaro och en magiskt förtätad intensitet.

Då kommer Ekbergs wah wah-intro i den efterföljande »Born On the Bayou« som en chock. Men den är skenbar. Ekberg ligger med sin wah wah-förvrängda ton i bakgrunden, som en ständigt interpunkterande och kommenterande duettpartner till Ola Bjurmans pratsång, som Tony Joe White på den tiden han var bra.

Men med dessa attityder, vad händer med en sång som »Down on the Corner«, närmast själva inbegreppet av Creedences gladare sväng? Jodå, svänget finns kvar i Ekbergs och Bjurmans shuffle-version, men blueskänslan blir påtagligare, intensiteten inte lika öppen utan mer återhållen, som om glädjen luttrats med de närmare fyrtio år som gått sedan den första inspelningen.

På »Fogerty Files« härskar alltså en dröjande och eftertänksam inställning, ett sökande efter det vi lite diffust kunde kalla för låtarnas väsen, deras innersta. Det innebär inte att Peter O Ekberg och Ola Bjurman korrigerar de tidigare versionerna, lksom jazzmusiker vrider de i stället på materialet för att finna de uttrycksmöjligheter som passar dem själva bäst. Och det är en strävan som aldrig kan bli korrigerande, den bottnar alltid i ödmjukhet och respekt inför låtarna som material, som partitur och möjlighet, mer än som dogmvorden realitet.

Men ibland rör sig Ekberg och Bjurman bort från sin egen strävan, till exempel i »Lodi«. Det finns ingen anledning att gå bortom Freddie Kings blueselegans eller Emmylou Harris finstämdhet. De släpper loss sig själva, Olle Nyberg och Mats Ronander i ett öppnare jam. Det ger en tillfällig tyngdpunktsförskjutning, men också tydligare relief åt skivans övergripande idé.

Och den beskrivs kanske allra bäst av Bjurmans luttrade sång i krigsprotesten »Have You Ever Seen the Rain« och hans nakna vädjan i den avslutande »Who’ll Stop the Rain«. Det är sånger som tyvärr inte förlorat sin aktualitet, och Bjurman gör dem samtida på ett sätt som påminner om Ry Cooders tolkning av »Rally ’Round the Flag« på »Paradise and Lunch«.

»Fogerty Files« är en av de gångna årens bästa och mognaste rockskivor. Ola Bjurman är en utsökt bluessångare. Han sjunger med auktoritet och erfarenhet, med en röst som inte behöver bevisa någonting. Där ryms de finaste känslonyanser, inbäddade i bluesens mest råbarkade uttryckskraft.

Och Peter O Ekberg står för en av de gångna årens mest glädjande återkomster i svensk musik. Det har gått ett kvarssekel, sedan han senast gav ut en skiva. Åren däremellan har han ägnat åt musik- och tv-produktion, dokumentärfilmande, tv-pedagogik och en eller annan spelning i Sverige och Austin. »Fogerty Files« bekräftar att han fortfarande är en av norra Europas främsta rockgitarrister.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify