Recension
Tapia, Abi
The Beauty in the Ruin
(Moonhouse/Hemifrån)

Skönsjungande damer i gränslandet mellan folk och country växer som ogräs i det stora landet i väster. Många bör fylla sin funktion i ekosystemet och dumpas på närmaste komposthög, men en och annan är värd att plocka in och placera i finvasen. Abi Tapia är en sådan.

Denna Austinbaserade sångfågel kan påminna om en Shawn Colvin på gott humör, Kate Campbell eller, i de mest avskalade partierna, Gillian Welch. Hon sjunger klart och med en självklarhet som få. Naturligtvis trygg med några av Austins finaste musiker i ryggen.

Med hjälp av snygga Knopflerska gitarrslingor signerade Chris Gage (som även förtjänstfullt har producerat och, förutom gitarr, spelat keyboard, mandolin, dobro, percussion samt bidragit med stämsång!), ödsligt vinande pedal steel av Buzz Evans och Eleanor Whitmores kvidande fiol färgas Tapias bitterljuva berättelser i en behagligt mjuk indigo.

Berättelserna kryper nära. Som den gripande »My Miner«, om gruvarbetarhustrun som vill ge sin mörkerarbetande man lite ljus och kärlek;

Let me bring you a light
When you wake up before the sun
Let me bring you a light
When you’re down in the mountain
Let me bring you a light
When your dark day is done
You give me everything
You’re the only one

Eller inledande »Another State Line«, som till vemodigt klingande akustik berättar den självbiografiska historien om ett nomadliv som börjat tidigt;

When I was seven / We were movin’ / From the seventh house / That we have lived in


Men allt är inte blått, tårögt eller nostalgiskt. Hon biter och river gärna också. I lite rockigare »Sorry«, till exempel, får sig en falsk älskare ett seriöst ord på vägen och »Get It and Go« har en rytmdriven bilåkarkänsla som höjer temperaturen ett par välkomna snäpp.

Och hon har humor. Lyssna bara till dessa kloka tips;

Give the lover applause give the lover a treat / When they step on the bus give the lover your seat

Abi Tapias berättelser är inbäddade i en imponerande musikalitet. En starkt bidragande orsak till att det här sticker ut i sin genre. Med sina softa countryrockinslag och sitt lösa och lediga komp är nämligen »The Beauty in the Ruin« en njutning att höra från första ton till sista.

/Johan Kronquist

Lyssna på Spotify