Recension
Weight, The
Are Men
(The Colonel Records)

Sångaren och gitarristen Joseph Plunket har en stamtavla som är den bästa tänkbara. Under en period dresserades han av Jesse Smith i gruppen Gentleman Jesse and His Men, så det finns ingen anledning att tvivla på om Plunket kan föra sig.

När deras vägar skildes så var det naturligtvis som gentlemän och hos Rob´s House Records återförenas de båda tillfälligt och kompar varandra på varsin sida av samma singel. Gentleman Jesse gör en enklare version av sin “(If I Can See You) You´re Too Close To Me“, som också återfinns något mer producerad på hans debut-cd.

Joseph Plunket har inte för avsikt att missa en chans att få visa upp sig från sin allra bästa sida. Med “You Ruin Everything For Me” stormar han ut ur högtalarna som om han vore engelska The Cannibals passionerade sångare Mike Spencers lillebror.

Förvånad över att idag möta sådan vitalitet i en genre som annars är stendöd - för inte möter vi Cannibals tidiga Stonesbaserade pub-rhythm & blues längre - slänger jag mig över Plunkets egentliga hemvist, The Weight och deras “Are Men”.

Vad får man om man blandar amerikana, BoDeans, en tidig Rod Stewart med en dos Chuck Berry? Ja, inte Cannibals i alla fall. Men väl en charmig mix av Weights hemmasnickrade countryrock.

Bandets genomgående styrka är dess enastående förmåga att med små medel skapa variationer i ljudbilden. Ofta med bara ett oväntat instrument eller fyndiga korta körinlägg. Bagateller som tamburinen i “Sunday Driver”, kören som ropar “Hey Johnny” i “Johnny´s Song” eller “Oh na, na, na” i “Closer Than A Friend” lyfter redan bra sånger ännu högre.

Det inledande el-pianot, som tyvärr försvinner alldeles för snabbt, i “Hillbilly Highway” är släkt med “When I Need You Most Of All” framförd 1973 av Tracy Nelson & Mother Earth på Lp:n “Poor Man´s Paradise”. Det kan jävlar inte bli vackrare! Och lyssna på det briljanta basspelet och fingrarnas ljud mot strängarna när de byter ackord. Den som inte uppfattar det är nog tyvärr bortom all hjälp!

Eller de mer genomgripande ingrepp som “Talkin´” får utstå, då den först bygger upp en behaglig stämning med Velvet Undergroundgitarrackordföljder, munspel, lap steel, Beach Boys-stämmor för att avsluta med en sologitarr som går över styr.

På sin förra skiva, “Ten Mile Grace” (2004), gjorde Weight stilren och vemodig altcountry, visserligen kompetent men av det slaget som det går tretton på dussinet. Så mycket bättre då att de nu även släppt in humor i musiken.

Av “Had It Made” gör man förädlad rock & roll enligt Stewart-Faces-formeln och oj, oj, oj hur snyggt de lägger in Rolling Stones-gör-Chuck Berrys-Carol-gitarren. Lysande, mästerligt. Ja, rent genialt. Så skall det låta!

Å så då “A Day In The Sun” som får mig att tro att det kanske kan komma en Cannibalsplatta - eller i alla fall en pubrockskiva - med The Weight eller Joseph Plunket solo. De inledande Keith Richardackorden, munspelet och den gapiga körsången ger en lycklig fyllerockkänsla som - med ett stort leende - lever kvar länge, länge när skivan är slut. Det är visst dags att öppna en öl.

Visste jag inte bättre skulle jag ropa ut Joseph Plunket som det stora hoppet för rockmusiken. Men, antagligen blir han - precis som de flesta av oss - en trygghetsnarkoman med barn som skall mättas och räkningar som skall betalas. Minns då, att hundratals mil bort snurrade “The Weight Are Men” oavbrutet under några dagar!

/Per Magnusson

Lyssna på Spotify