Recension
Boppin Steve & The Playtones
The Legacy
(Enviken Records)

Boppin Steve & The Playtones

The Legacy



Harmonica Sam

Rocker No 1



The Moonstompers

Many Miles Away

(Enviken Records)



Jag borde ta reda på det, men jag har inte gjort det och vet ännu inte var Enviken ligger. Däremot har jag varit i Memphis, där Sam Phillips i sin SUN-studio för 50 år sedan spelade in nya, unga rockartister medan han letade efter en vit sångare som lät som en svart.

In kom Jerry Lee Lewis, Carl Perkins och flera andra med sin vita rockabilly och in kom Elvis Presley som lät som en svart och snart köptes över av multistora RCA.

I Enviken, var det nu ligger, finns en entusiast som heter Patrik Staffansson. Han letar efter svenska musiker och sångare som låter som de vita sångarna lät i SUN-studion 1958.

Och han hittar rockabillyband och rock´n´rollsångare som när de börjar spela och sjunga låter som förebilderna från den tiden. Och det finns tydligen tillräckligt med galningar som lyssnar på de här kopiorna, för att ett litet skivbolag ska bära sig.

OK, det är ju kul. Men samtidigt lite obegripligt, i alla fall för mig.

Frågan är ju hur unga, svenska grabbar får för sig att de ska börja använda nån sorts brylcreme i håret och börja spela nån sorts 50-årig rockabilly på fullt allvar 2008?

Vad är det som behåller magiken i den här musiken? Och varför nöjer man sig inte med att spela de gamla plattorna från 1958, när de flesta låtarna faktiskt finns att skaffa med de äkta artisterna i nästan CD- kvalitet?

Nä, jag begriper inte riktigt varför man köper plattor med artister som vill låta som andra gjorde för längesen. Men det finns tydligen köpare och det finns artister med olika sätt att jobba.

Man gör t ex som Boppin Steve: kopierar Jerry Lee Lewis så mycket man kan, både i sättet att sjunga och i sättet att spela piano. Och då kör man de gamla fina låtarna rätt upp och ner. Whole Lotta Shakin´, Great Balls of Fire, Little Queenie och så vidare. Han gör det skickligt, han har lärt sig alla pianoturerna och fingrarna jobbar som om de var 20 i stället för 10. Visst, det är kul. Men ändå kan jag inte börja undra varför jag ska lyssna på det här, när jag har samtliga låtar med Jerry Lee själv i flera olika versioner. Och Boppin Steve är ju inte den enda svenska Jerry Lee-imitatören – jag har flera andra i min skivsamling och alla är lika skickliga på att härma The Killer.

Eller så gör man som The Moonstompers, tre rockabillysnubbar från Torsby, som jag inbillar mig ligger nånstans i Värmland. Då gör man egna låtar som låter som om de är äkta 1950-talslåtar. De har spelat runt om i Sverige sedan 1999, först som kvartett, men de senaste åren som en trio och rockabilly låter utmärkt på tre man.

Ståbas, elgitarr och trummor räcker, egna låtar och back up vocals av två man bakom trummisen/sångaren Kent Augustsson är perfekt. Ser man bandet live någonstans, vill man nog ha plattan med sig hem, för det är bra låtar och de finns inte redan hemma i skivsamlingen.

Och så kan man göra som Harmonica Sam från Malmö: blanda eget material med gammalt och blanda medlemmar friskt i bandet så att t ex Boppin´ Steve kan vara med i skivstudion med sitt pianospel. Sam dyker själv upp med sina munspel i andra artisters scenframträdanden, bl a hos Skånes yngsta och mest spännande bluesartist Svante Sjöblom.

I Enviken håller man koll på den här genuint dammiga genren, som tydligen har ett rejält grepp om sin publik ute i landet. För det mest underliga är kanske att det hela tiden dyker upp nya snubbar med en sorts brylcreme i håret.

/Rune Häger