Recension
Gentleman Jesse and His Men
Gentleman Jesse and His Men
(Douchemaster records)

Med Gentleman Jesse har man aldrig tråkigt!

Till vardags spelar Atlantapojken Jesse Smith punk med Carbonas, men på helgerna - eller om det är tvärtom - tar han fram sina bästa manér och inte bara öppnar dörren åt oss, han drar t o m ut stolen innan vi sätter oss. Sedan serverar han sin charmiga anrättning bestående av naivistisk powerpop med inslag av klassisk rock & roll, glamrock och lättpunk.

Gentlemannen med manskap har musikaliskt och vokalt varken Mop Tops perfektionism eller Plimsouls tuffhet, men det är heller inte meningen. Sina eventuella tillkortakommanden kompenserar sällskapet fullt ut med glädje, energi och generositet.

Med älskvärd och opretentiös pojkaktighet rumlar Gentleman Jesse and His Man omkring i samma landskap som tidigare Wreckless Eric och The Barracudas, vid tiden för deras första Lp “Drop Out With The Barracudas”.

Titlar som “You Got Me Where You Wanted” och “I Get So Exited” gör att jag misstänker att Jesse inte bara är belevad och taktfull, utan även insiktsfull. Hur kan han annars veta att det är exakt så jag känner?

Det här är den bästa popmusik jag hört sedan engelsmännen för snart trettio år sedan sprutade ur sig singlar som “Boys In Love” med Brian Copsey & the Commotions, “Love´s Melody” med Ducks Deluxe och The Boyfriends “Last Bus Home”. Och den enda bild jag får på näthinnan är det underbara omslaget till Segarinis album “Gotta Have Pop” från 1978!

Med repeatknappen intryckt blir promenaden mellan kaffebryggaren och skivspelaren överflödig. Det är bara att luta sig tillbaka och le. Hela dagen!

/Per Magnusson