Recension
Snider, Todd
Peace Queer (EP)
(CRS)

Motkulturen lever som allmänt västerländskt tankegods. Vad har den åstadkommit? Vad tjänade rockmusiken, samhället eller Kurt Cobain själv på att denne inte kunde stå ut med tanken på Nirvana som en kommersiell succé, som ett i den meningen mainstreamband? Hur mycket närmare fred på jorden kommer vi genom att 10-åringar kläs upp i peacetröjor från H&M? Hur mycket fundamentalt revolutionerande kan vi räkna in som konsekvens av allt subversivt prat prat prat på svenska, engelska, amerikanska etc universitet?

Det har väl mest blivit big business av alltihop.

På nya plattan hålls Todd Snider, under vapenhot, fången av en hippie. Just det, samma hippie som blev yuppie och punkare och hiphopare och som i ingetdera fallet kunde åtstadkomma särskilt mycket mer än några lättköpta Freudcitat och en harmlös spottloska åt etablissemanget. Krigen har rasat, glappet mellan världens fattiga och rika ökat och så vidare, oavsett motkulturen. Systemet – vad nu det kan tänkas vara - står pall, sväljer, profiterar.

Politiska förändringar kan bara åstadkommas inom politiska institutioner.

Det är ett av flera skäl till att Creedence gamla »Fortunate son« äger samma giltighet idag som när den skrevs mitt under napalmbrinnande Vietnamkrig. Snider plockar ner den till bluesig akustisk gitarr, munspel och två röster (Patty Griffin gästar). Den blir inte mindre drabbande för det. I övrigt blues- och folkrockar han påträngande, svängigt och respektlöst och hela »Peace Queer« är en god påminnelse om att rockmusik som medium faktiskt kan vara ett politiskt ställningstagande i sig. Oavsett både texternas underliggande fredsbudskap och det faktum att Snider säljer peacetröjar på sin hemsida.

/Bengt O Tedeborg