Recension
Persson, Lennart
Sånger om sex, Gud och ond bråd död
(Reverb)

Lennart Persson, ständigt denne Lennart Persson. Fast jag vet inte om Lennart Persson egentligen är så lik Ville Vessla. Han kunde lika gärna vara Ture Sventon. Listig, undanglidande, men också med osviklig känsla för detaljens betydelse. Och han kan tänka nytt, han är inte för alltid försvuren åt vissa sätt att tänka, åt vissa idéer.

När jag läser Peter LeMarcs förord i Lennart Perssons nya bok »Sånger om sex, Gud och ond bråd död« känner jag igen mig. Peter LeMarc skriver om hur Lennart Persson blev ett rockuniversitet för den unge Peter Fransson i Trollhättan. Det började med första numret av »Larm«. Sedan kom nästa nummer. Och så nästa, inalles femton stycken om jag minns rätt. Och Peter Franssons skivsamling blev större, allt kuriösare sett från de för dagens rådande idealens synpunkt. Och jag misstänker att hans plånbok tömdes snabbare än tidigare, trots att mellanölet fortfarande var ett åtkomligt berusningsmedel för unga pojkar.

För Peter LeMarc blev det en optimal kombination: Persson och KG, alltså ägaren till en skivnasare i Trollhättan som hade egen import och Stones-bootlegs i skylten.

För egen del minns jag chocken över första numret av Larm. Lennart Persson var rolig, han blev ännu roligare i andra numret när han höll sin rättmäriga rättegång över sångare som gjorde sig bäst i stearinljusets sken, som de äckelsjäliska John Denver och Cat Stevens. Att hans domspredikan även rymde djupt orättvisa beskrivningar av Jackson Browne och Simon & Garfunkel var liksom en annan sak. Det var roligt, och i det tidsklimat som rådde i den svinkalla nord var vi inte precis bortskämda med rolig rockkritik.

Men chocken gällde också vad som måste varit det första jag läste av Lennart Persson. Artikeln kom ju först i det första numret av Larm, artikeln med en rubrik som utropade John Fogerty till »vår tids Chuck Berry«. Herregud, var karln inte klok? För en ung rocksnobb med intellektuella böjelser (en annan tid och ett annat skede i livet) var påståendet obegripligt, lika obegripligt som tidningarnas näringslivsbilagor fortfarande är för mig. Chuck Berry var ju mästaren. Hans noveller gav de oöverträffade utsnitten ur en just timad tonårsvärld. Hur kunde tönten Fogerty jämföras med honom?

Så småningom insåg jag att Lennart Persson hade rätt, men det var som sagt en annan tid och ett annat skede i livet. Det tog också några år innan jag hade vett att förstå att bilden av John Fogerty måste tvättas. Liksom Branwell Brontë målade över sig själv i porträttet av syskonskaran från Haworth (vilket resulterade i en konstig dinmeffekt i mitten av målningen), måste rockhistoriens träigaste rytmsektion bort för att bilden av John Fogerty skall framträda.

Jag vill minnas att Lennart Persson också hjälpte mig att se det sambandet klarare, när han några år senare skrev om Doug Sahm i »Larm«. Den artikeln tunnade ut min plånbok, samtidigt som den klargjorde varför »Groover’s Paradise« är en hopplöst trist platta.

När jag läser Peter LeMarcs förord kommer jag också att tänka på vad Birgitta Trotzig skrev om Artur Lundkvist i boken till hans 80-årsdag, som kom med ett halvårs fördröjning gavs ut hösten 1986. Hon talade å sin egen och övriga femtiotalsförfattares vägnar om Artur Lundkvist som ”vårt universitet”. För oss rockälskare på landet i mitten av 1970-talet var Lennart Persson ett universitet, närmare bestämt ett att jämföra med Freie Deutsche eller universitetet i Roskilde, ett där man tänkte annorlunda, där man vågade tänka på nytt på trots mot hegemoniska ideal och diskurser.

Och ändå var vi inte så mycket yngre än vår mentor. Peter LeMarc är bara sju år yngre än Lennart Persson, jag ligger ytterligare några år närmare honom. Men lik förbaskat är det som om han alltid funnits där. På den tiden var det med rockkritiken som med musiken, det böjdes tidigt.

Och nu kommer alltså ännu en bok med kortare betraktelser om rocklåtar, eller betraktelser som tar sin utgångspunkt i en viss sång men sedan växer till något annat, ett artistporträtt eller ett porträtt av en genre, en minihistorik eller en skärskådan av ett visst fenomen. En mer pretentiös skribent skulle kallat det en »essäsamling«, men Lennart Persson går helt sonika förbi genreproblemet. Hans texter är vad de är, varken mer eller mindre, och det räcker gott.

Till skillnad från föregångaren »Feber 2« är den nya boken också mer varierad. I föregångaren var det just bara en låt, eftersom de olika texterna (eftersom den opretentiöse Persson undviker genrebeskrivningen, fastnar jag i en inte alltför kärvänlig omfamning med det pretentösa ordet »text«) kom från samma källa, eller samma idé - en kort tidningsartikel om just en konkret låt. Den här gången har Lennart Persson samlat krönikor och kåserier från olika håll, från tidskriften »Trots allt«, tidningen »Barometern«, härifrån »Rootsy« och så någon malmöblaska och en norsk site. Det ger större variationsrikedom. Den nya boken blir än bättre än den förra.

Den heter alltså »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«. Och eftersom det är Lennart Persson som skriver blir det lite si och så med Gud, dock. Han är trots allt mer uppfylld av andan än av anden. Det visar sig inte minst i betraktelsen om »Our Prayer« med Albert Ayler. Det är mycket politik, en hel del expressionism, men den andliga strävan som var så central för Albert Ayler och många av hans kollegor i 1960-talets frijazz går Lennart Persson snabbt förbi. Den blir bara en notering i kanten, trots låtens titel. Och trots så många andra låt- och skivtitlar i Albert Aylers oeuvre.

Å andra sidan upphöjer han Odysseus till Gud när han påpekar The Zombies felskrivning »Odessey«; »det felstavade gudanamnet står illustratören Terry Quirk för«, skriver Lennart Persson. Men det är en felskrivning av ordet »odyssé«, inte av hjältens namn. På samma andliga minuskonto kan vi kanske skriva Lennart Perssons konsekventa förväxling av orden »existentialism« och »existentiell«. Fast även de noteringarna är lite pliktskyldiga; de blir mest en transportsträcka till bokens väsentligaste analyskategorier: sex, utlevelse och känslouttryck.

Och däri ligger Lennart Perssons styrka. Han är en ärkeromantiker. För honom är all konst ett utryck för en känsla, gärna en eruptiv sådan. Det gör också att han betonar det personliga uttrycket på bekostnad av teknisk behärskning och hävdvunnna idéer om kunnande och välljud. Om John Lee Hookers gitarrstil skriver han till exempel:

»Han kunde med rätt fnysa åt alla som anklagade honom för bristande eller ’primitiv’ teknik; han kom från ett ställe och en kultur där varje musiker själv skapade sitt uttryck, från scratch. Få åstadkom så mycket som Hooker gjorde.«

På samma sätt lyfter Lennart Persson fram Jerry Lee Lewis version av »Over the Rainbow«, utan att i översikten av olika inspelningar ens nämna Eva Cassidys. Sedan han givit en mycket fin översikt om sångens historia och fördjupat sig i dess transformationer och det motstånd den väckte när Judy Garland skulle sjunga den i mästerverket »Trollkarlen från Oz« landar Lennart Persson i en hyllning av Jerry Lee Lewis version, där han hör desperation, själssjukdom och massor av döda, några av dem på något sätt hjälpta över kanten av sångaren själv. Själv hör jag bara att det låter hemskt. Just Lennart Perssons förkärlek för »det farliga« är också den punkt där jag har svårast att följa honom. Hooker är en farlig gitarrist, Leadbellys version av »John Hardy« antas spegla erfarenheten och desperationen hos en farlig man, och »knivskarp« är ett återkommande attribut i beskrivningar av både instrumentala detaljer och den känslomässiga balansen mellan extasen och avgrunden hos många Lennart Perssons favoriter.

Leadbelly antyder också det problematiska i den romantiska tolkningen. Hans biografi ger en grund för beskrivningen av »John Hardy«, men hur gör vi med »Kisses Sweeter than Wine« eller »Goodnight Irene«? De är knappast »farliga«, de kan i stället beskrivas i termer av längtan även innerlighet och trygghet. Även om han inte gör det, är det en risk i den romantisering av livsödet och den syn på musiken som uttryck för detta som styr Lennart Perssons tolkningar.

Men det är en motsättning mellan romantikern och klassicisten, och det är alltid roligare att läsa dem som tänker på andra sätt än att få sina idiosynkrasier bekräftade. Och Lennart Persson är något så ovanligt som en konsekvent och trovärdig romantiker. Det är en njutning att läsa om Johnny Darrell som alltid hamnade en vecka fel med sina inspelningar, om Harry Dean Stantons musikaliska ögonblick (som också blir en odyssé genom de blindskär som skådespelares försök att sjunga så ofta resulterat i), om The Bands mästerverk »The Weight«, om andra mästerverk som »Be My Baby« och »Tutti Frutti«. Och jag tilltalas av att Lennart Persson lyfter fram The Namelosers version av »Land of 1000 dances« och att Evie Sands får representera Chip Taylors sångskatt. Det är också kul att se hur Lennart Persson lyckas utvinna en positiv kvalitet även ur det mest hopplösa, som Van Morrisons abderitiska arrogans och Peter Toshs statiska tristerier.

En hemlighet ligger naturligtvis i Lennart Perssons metod. Han är noggrann med det musikhistoriska, och han har utsökt känsla för detaljens betydelse. Ett kort utrop, en gitarrlöpning, en dissonans; Lennart Persson låter ofta en lätt förbisedd detalj öppna sången. Sedan får det hela växa. Den lilla detaljen blir inte bara en väg in i sången, den blottlägger också en del av musikhistorien.

Och när Lennart Persson fastnar i detaljen, som när han låter bli att försöka uppnå intellektuell förståelse av Bob Dylan, blir detaljen inte bara något som rymmer helheten, den kommer också att skyffla helheten över ända och skapa en ny bild, en bild som inte nödvändigtvis är sannare än den etablerade men som på ett värdefullt sätt vrider om perspektivet. Kanske är det talande att Bob Dylan, förutom i betraktelsen om »Like A Rolling Stone«, främst skymtar förbi i andras sammanhang, som Bob Neuwirths och The Bands. Det blir viktigare att rädda Bob Neuwirth från glömskan än att skriva än mer om Bob Dylan.

»Sånger om sex, Gud och ond bråd död« är en strålande bok. Det är en ren njutning att läsa den, men boken är också provokativ på ett fruktbart sätt. I långa stycken håller jag inte med men det är bara bra. Jag tvingas än en gång fundera på varför.

I grunden ligger ett allvar. Lennart Persson kan bara skriva med en sådan suverän förening av passion och lätthet utifrån ett djupt allvar. Rocken, eller de andra delar av den populärmusikaliska traditionen han skriver om, skall tas på allvar. Den är inget skämt, ingen tillfällig klädtrasa man slänger när nästa modefluga dyker upp eller när en kompis i England sagt att nu gäller det här. Lennart Persson gräver alltid djupare, likt frijazzmusikern söker han en hållbar urgrund bortom det tillfälliga.

Och de brottstycken han förmedlar ger sammantagna en fin bild av delar av 1900-talets musikhistoria. Del fogas till del, men de förändrar också perspektivet. Det vrids om, bilden blir kalejdoskopisk, den för tillfället fokuserade delen antyder en helhet, mend det är en helhet som hela tiden är i rörelse.

»Och vem fan är Lennart Persson?« utbrister Peter LeMarc i förordet. Vi vet vem han är, och han är omistlig. Den svenska musikjournalistiken hade varit så oändligt mycket tråkigare, faddare och fattigare utan Lennart Persson.

/Magnus Eriksson