Recension
Onkel Tuka
Hotell Hellman
(NorskAmerikaner/Playground)

Vid tretiden på eftermiddagen den 16 september 1920 hittades en man död i rum nr 11 på hotell Hellman, Bryggaregatan 5 i Klarakvarteren i Stockholm. Personalen hade rökt med cyanväte för att få bukt med vägglössen i lokalen och inte vädrat ordentligt efteråt.

Resultatet blev alltså att inte bara ohyran strök med utan även en av Sveriges största författare, finnmarkspoeten Dan Andersson. Han blev 32 år.

Hotell Hellman har nu givit namn åt andra delen i en trilogi som Haldens bluegrassanfrätta sextett Onkel Tuka kallar ”Gud, Død & Kjærlighet”. Gud klarades av på albumet ”Geriljagospel” 2006 och nu är det alltså dags för den del som behandlar det — inte minst countryhistoriskt — så populära ämnet ”död”.

Så vad vet då ett gäng norska poesiläsare om döden? Eller country? En hel del ska det visa sig. I alla fall är det lätt att tro att bandets huvudsaklige låt- och textförfattare Håkon Ohlgren själv stått öga mot öga med liemannen när man hör den spöklika tolkningen av trad arr:aren ”Oh Death”;

”Åh død se hvad du gjør / Nå lukker du min siste dør / Smertene river uten stopp / Du røsker sjela ut av min kropp”

I texterna möter vi stolta original och tragiska livsöden. William med ”nakken full av bly”, Lille Mari som ”skal danse på kniven” och ”kapteinen [som] blir kasta over bord”. Rysliga historielektioner och svartvita vykort från en tid då fredlösa rövare vandrade omkring i ändlösa skogar blandas med enkla små livsvisdomar. Som den om den vittberesta sjömannen Roger som sjösjuk i Galveston hör på radion att Hank Williams har avlidit;

”Jeg spurte Hank / Hvor ensom kan man bli / Ensomhet hostet han / Kun de ensomme er fri”

Ja, bluegrass, eller country/folk är väl formen som ligger närmast här. Även om det är en sanning med modifikation. I energi och attityd är Onkel Tuka nämligen lika mycket punk. Mer attack än reträtt liksom. Bill Monroe bor förmodligen i Onkel Tukas värld granne med Ramones. Här finns inte plats för någon fundamentalism. Och till den traditionella instrumenteringens gitarr, banjo, mandolin och fiol kommer bland annat trummor, orgel, flöjt och (!) saxofon. Eller, som i ”Når toget kommer inn”, en klassiskt ”bom-chacka-bom”-stompig elektrisk Johnny Cash-gitarr. Det är friskt, fräckt och viktigast av allt: det svänger.

Jag vet inte hur bekant Thåström är med döden, men i ”Om Black Jim”, Dan Andersson-hyllningen från albumet ”Skebokvarnsv. 109”, sjunger han;

”För ibland har dom ingen koll alls / på vem dom ska ta med / Det är som om dom vore druckna / det är som om dom spelat spel / Det är som om dom inte bryr sig / om vad dom tar och vad dom ger / Det är som om dom dragit lott”

Döden är nyckfull. Det visste Dan Andersson, som omedveten (förstås) om sitt öde, profetiskt skrev; ”över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön / ty en spelman och en drömmare är död”.

Men även Bill Monroe och definitivt Hank Williams visste en hel del om dödens nyckfullhet. Och med lite norsk dödscountry gör Onkel Tuka sitt bästa för att hjälpa till att sprida denna smått makabra kunskap.

/Johan Kronquist

Lyssna på Spotify