Recension
Walker, Sammy
Misfit scarecrow
(Ramseur Records)

Ingen var mer Dylan-lik och ingen var mer destinerad till att överta rollen som den amerikanske folksångare.

Men Sammy Walker hade svårt att kompromissa och ställde in sig i ledet av de kultförklarade.

Allt egentligen för en enda LP, »Blue ridge mountain skyway« från 1977, en inspelning där han väl vårdade sina Woody Guthire-intryck.

För det var som Guthrie-lärjunge han hade gjort sig ett namn, upptäckts av Phil Ochs, guidades till skivkontrakt med Folkways och senare med Warner, bolagen som gav ut »Blue ridge mountain skyway«.

Han var samma andas barn som John Prine och Steve Goodman och många fler, men där dessa kompromissade och hade förmågan att svälja en förtret blev för Sammy Walker den kommersiella skivindustrin något att fly ifrån.

Några få återkomster har det blivit, bland annat en konsertupptagning med Woody Guthrie-sånger.

Men de har på något sätt inte räknats, de som talar om » Blue ridge mountain skyway« som en av de stora moderna folkinspelningarna har hela tiden närt drömmen att en stenen ska rullas från grottan och se, han är tillbaka i all sin glans.

»Misfit scarecrow« är en återkomst, den som vill höra introt till »Blue ridge mountain skyway« blir inte besviken. Men det är också en platta några spår för lång och trots sin anspråkslöshet i layout och ledsagande text en inspelning som tar sin näring från myten. Kanske har Sammy Walker långt om länge insett att skivindustrin kan du aldrig besegra. För trots att plattan är på egna villkor skymtar här och var i texterna fram en aning bitterhet över att chansen togs fullt ut när den en gång gavs.

Att lyssna på »Misfit scarecrow« utan att ha en relation till Sammy Walkers 1970-tal är omöjligt. Den här texten jag skriver skulle bli helt annorlunda om jag aldrig hört talas om honom och ännu annorlunda om jag var en nya tids barn. Troligen skulle jag då avfärda honom som gnällig gubbe.

Men vi som minns och ni som tror er minnas och ni som vill lära, »Misfit scarecrow« är i sina bästa stunder en kraftfull inspelning, ett antal sånger där näven är knuten, där farmaren är beronde av vädret och penningutlånarnas välvilja. Fortfarande vandrar Sammy Walker mot de karga bergen i fjärran och fortfarande är det en vandring hjärtat bultar allt rödare.

/Frank Östergren