Recension
O.A.R
34th & 8th (Live)
(Everfine)

Man borde ju lärt sig att man inte ska döma skivan efter omslaget. Ändå gör jag det hela tiden. Newyorkarna i O.A.R (Of A Revolution) fångade min uppmärksamhet genom att posera som en stilfull, somber jazzcombo på omslaget till sin nya liveskiva. Döm om min förvåning när det genom högtalarna skrålade en tung, halvdistad ska-version av Dave Matthews Band.

Och det är nu det blir knepigt. Det är inte bara det att jag förväntade mig nånting annat som gör att jag ryggar tillbaka. Dave Matthews brukar ju av hävd användas av musikkritiker som exempel på dålig musik och även om jag tycker kritiken inte alltid är helt befogad, är det något med OAR som stör mig. Även vid stunder när jag känner att jag egentligen tycker det är ganska trivsamt.

Kanske är det sångaren Mark Roberges rätt jobbiga röst, som tenderar att bli utstuderat känslosam, och oklädsamt överdriven. Eller kanske det är rytmsektionen, som ibland verkar tro att det är Linkin Park de kompar. Eller så är det helt enkelt så att låtarna för det mesta är ganska konturlösa och blir ointressanta väldigt fort.

Det är inget fel på energin, vare sig från band eller publik och det finns vissa avsnitt i vissa låtar som man reagerar på, men då de flesta sträcker sig upp mot sex-sju minuter är det svårt att hitta motivation till att hänga med hela vägen. Skip-knappen blir väl använd när man lyssnar på O.A.R.

Det ska sägas att albumet är oerhört generöst tilltaget; en dubbel-cd med en konsert-dvd som bonus, men som alltid är det svårt att ta till sig så omfattande material från ett band man aldrig hört innan. Och, som man i det här fallet, troligtvis aldrig kommer att lyssna på igen.

/Ola Karlsson