Recension
Jones, Tom
24 hours
(EMI)

1957 gifte han sig med ungdomskärleken Linda. Åtta år senare fann framgången Tom Jones. Sedan dess har han byggt upp och förfinat rollen som Tjuren från Wales, den sexuella njutningsmästaren, kvinnotjusaren som inte kan få nog, mannen med hår på bröstet och passionsledaren i rösten.

Och han har spelat bra. Nästan bäst av alla. Hur nära tjuren kommer verkligheten eller hur Linda har reagerat på makens roll vet jag inte. Men att se den man älskar rulla höfterna på scen medan främmande trosor kastas med uppenbar invit kan inte alltid vara lätt.

På »24 hours« heter en av de mer tilltalande låtarna »The Road«. Där finns ursäkten för synderna, Jones försöker försäkra Linda om att det, trots snedstegen, bara funnits en han älskat. Och hans röst bär fram orden med ärlighet, som om han för första gången på mer än femtio år vågar säga »I know I caused you pain / Left you shattered on the ground / But what matters is here and now«.

Och det är där, i det öppenhjärtiga och självrannsakande, som Sir Tom borde ha lagt sin fortfarande kraftfulla rösts alla resurser. För »24 hours« lider av att han ska och kanske till och med måste spela rollen som tjurkarikatyren lite för ofta; otäcka och sliriga funkförsök som för att illustrera att Jones har fyllt 68 och ändå kan ha roligt. En onödig tillsats då nämnda »The Road«, lagom gungande »Never« och framförallt den fina covern på Bruce Springsteens värdefulla och litterära »The Hitter« visar hur receptet borde och ska tillagas.

/Mattias Bergqvist