Recension
Lundell, Ulf
Omaha
(Rockhead/EMI)

Det finns stunder i fantasins värld då det sägs att Fantomen går på stadens gator klädd som en vanlig man.

Samma fantasti lär att den som ser Fantomens masklösa ansikte går ett grymt öde till mötes.

Fantasi eller verklighet, men »Omaha« känns som början till ett avsked.

60 år är en hyfsad ålder och givetvis kan artisten hålla på länge än, hur många gör inte det.

Men den som ständigt söker förnyelse och inte vill bli en gyllene hits-framförare kommer till sist till vägs ände.

»Omaha« är en mental rebells romantiska längtan till en tid då han också hade den fysiska kraften. Nu blir det mest drömmar om att dra på sig de gamla slitna bootsen och köra de där nattliga milen för att finna den där aldrig funna friheten.

Föregångaren »Lazarus« var ett kraftprov, med det politiska byggde-folket-perspektivet intakt och med en berättarglädje där inte orden kändes sökta.

»Omaha« känns ibland som om ett antal ord matats in i en dator och ut har ett antal bokstavskombinationer kommit som på papper ser fräcka ut, men som efter en stund inget har att säga. Det eviga resandet bort, den eviga mystiska kvinnan som ger goda råd och så den där halvrappande melodin Ulf Lundell allt oftare tar till när han saknar melodi till det han vill uttrycka.

Många ekon hörs, »Birgitta dansar« från »Vargmåne« gör sig påmind i »Din tid är ute« och är inte »Lär dig älska mörkret« en återkoppling till den bara demoinspelade »Katarina«?

Dofterna från den naturromantiska »Vargmåne« kommer så ofta att det är där känslan av den slutna cirkeln kommer. För där naturen återföddes på »Vargmåne« närmar sig naturens tid för ide på »Omaha«. Bokslutets tid är här, det är bara kvitton och småpengar kvar i fickorna, som omkvädet lyder i »Innan 20 på 19«, till en countryrockmelodi Ulf Lundell brukat sedan just »Vargmåne«.

Dock, skalas försöken att dölja det flydda genom att dra upp ljudnivån, finns för oss som går mot den oundvikliga kanten en livssammanfattning som ska hjälpa oss till försoning och säga det var som det var.
Några spår sticker ut, som den glatt uppkäftiga minnesbilden av hunden »Spike« och den av jordmylla varmt doftande »Under natten regn«, det spår där ordmakeriet plötsligt blir verkligt. Smaka på »...sanningsjonglörerna träder in på scenen...«.

Så se sanningen, eller min sanning, »Omaha« är i vissa delar skräp, i andra delar tröstare och vägutpekare för den sista tiden.

Eller också är allt en fantasi, att det är ett avsked. Kanske är det början till det nya.

/Frank Östergren

Lyssna på Spotify