Recension
Keith, Toby
That Don’t Make Me A Bad Guy
(Show Dog Records)

Cynikern kunde säga att Toby Keith har 9/11 att tacka för sin karriär. Det finns även de som anser att Salman Rushdie borde delat sina royaltin med ayatollah Khomeini.

Och så kan man förstås tänka. Sanningen är väl snarare att en del artister och konstnärer reagerar på vad som sker på ett sätt som rymmer en särskilt kraftfull konstnärlig övertygelse. Efter 9/11 kom det massor av patriotiska, ofta militant patriotiska, musikaliska reaktioner, inte minst i countryn. Toby Keiths reaktioner var kanske inte helt aptitliga, men de hade en kraft och de uttryckte en övertygelse som gjorde Toby Keith till den militanta patriotismens främsta röst i Nashville, just då.

Toby Keith blev också bättre. När han framträdde på 90-talet, var han en skäligen medioker honky tonk-sångare, men med sina senare skivor, bland annat »Honky Tonk University« och »White Trash with Money«, har han mognat och blivit en självständig och värdig traditionsbärare i honky tonk-musikens mainstream. Toby Keith nya skiva »That Don’t Make Me A Bad Guy« befäster hans position som en av de främsta i Nashvilles herrklubb.

Titelspåret är ett suveränt populistiskt statement, en humor- och humörfylld hyllning till countryns proletära förankring. Introt påminner om Chuck Berrys »You Never Can Tell«, men de associationerna viker snart för ett fräckt countryflöde, där Rob Hajacos fiddle driver på och Paul Franklins steel får en tyngre roll än vad instrumentet har på många countryskivor i deras helhet.

»Creole Woman« är en countryfierad syntes av »Dixie Chicken« och »Polk Salad Annie«. I »Missing Me Some You« hörs däremot balladsångaren Toby Keith. I en del nyckelfraser alluderar melodin och texten på den kvinnliga klassikern »I Got Your Picture«, men det blir mest som en resonansbotten för Toby Keiths känslosamt svepande, manliga weeper. Och gitarrspelet, sannolikt signerat Brent Mason, lyfter låten än högre i sitt spetsiga och traditionsimpregnerade tonflöde.

Låt mig också nämna »Cabo San Lucas« för att ge en idé om den stilmässiga spridningen på skivan. Det är en kraftfull syntes av countryns balladkonst och mexikanska vinklingar, i sin nertonade dramatik oändligt mycket mer övertygande än många andra countryartisters (både i huvudfåran och på den alternativa scenen) kitschiga flört med mexikanska eller för all del också karibiska tongångar.

Så ungefär kan de stilmässiga polerna på Toby Keiths nya skiva beskrivas. Men allt fogas samman till ett organiskt flöde, som effektivt hålls samman och får sin karaktär av Toby Keiths starka närvaro i sången och det stilrena honky tonk-kompet. »That Don’t Make Me A Bad Guy« är ännu en mycket bra skiva med Toby Keith.

/Magnus Eriksson