Recension
Blandade Artister
Norman Jay Presents Philadelphia: Underground Anthems of Philadelphia Soul 1973-1981
(Harmless)

När demondeejayen Norman Jay gör något vet man att det inte är halvhjärtat. Mannen är ju inte bara en pionjär och en av de högst respekterade konnässörerna av svart musik som finns, han är närmast en legend. Hans remix- och samlingsplattor är alltid genomarbetade, genomtänkta och underhållande, vare sig man är på dansgolvet eller sitter hemma i soffan. Detta dubbelalbum är, med viss reservation, naturligtvis inget undantag.

Det inleds med MFSBs »Love Is The Message«, som ju är själva definitionen av ett anthem, även om den börjar kännas lite väl uttjatad vid det här laget. Och det är lite där problemet ligger. 1999, när ursprungsversionen av detta album släpptes var de flesta låtarna här om inte bortglömda pärlor så i alla fall ganska obskyra nummer. Numera är de flesta hörnstenar i många soulälskares skivsamlingar, vilket gör att det känns lite mossigt, trots musikens obestridliga kvalitet.

Sammansättningen är känslig och välavvägd – det stompas, groovas och croonas om vartannat, så ledigt att det är svårt att bli uttråkad. Billy Pauls funkiga »East«, Lou Rawls sugande »See You When I Git There«, Archie Bell And The Drells klassiker »Where Do You Go When The Party’s Over« och The Jones Girls’ übersexiga »This Feeling’s Killing Me« är spår som var och en motiverar ett inköp och som kan rädda vilken fest som helst.

Det kan vara lite intressant att notera att av dessa tjugo låtar med 13 olika artister är det låtskrivarparen Gamble/Huff och MacFadden/Whitehead som står för merparten. Ändå har samtliga artister sin egna unika identitet. Imponerande, och ett bevis på att oligopoliskt låtskrivande inte alls behöver betyda urvattning och strömlinjeformning. Sug på den, Bert Karlsson.

/Ola Karlsson