Recension
Martin, Bob
Midwest farm disaster
(Riversong Records)

Borta med blåsten eller räddad till eftervärlden.

Välj vad ni vill, Bob Martins debut-LP från 1972 är återutgiven och därmed är en så kallad legendarisk inspelning åter tillgänglig.
Ärligt hade jag 1972 och långt framöver ingen aning om vem Bob Martin var, tror inte ens plattan gavs ut i Sverige trots en då mycket generösare bolagsattityd, minns bara hur mycket countryplattor som släpptes i Sverige.

Bob Martin umgicks med Jack Kerouac. Anledningen var att båda bodde i samma stad och rörde sig i samma kretsar eller nätverk som vi nu skulle säga. Författaren gjorde intryck på Bob Martin, vilket inget är att säga om, säg Ulf Lundells roman »Jack«, det finns ju de som rest till Gotland bara därför.

Med sin gitarr spelade Bob Martin sig runt kaffehusrutten i östra USA och rönte tillräckligt med uppmärksamhet för att Nashville skulle intressera sig. Där tog sig Chet Atkins an honom, något med facit i hand förvånande då Chet Atkins oftast var politiskt korrekt med Bob Martin var friare i sitt tankesätt.

LP:n »Midwest farm disaster« spelades in och gavs ut 1972 och så tappade skivbolaget intresset och Bob Martin blev besviken. Dock, plattan satte sin spår, minns att det här var i åren då USA rörde sig politiskt och den som offentligt gav uttryck för samhällskritik och gräsrotssympati fick anhängare.

Så här långt efteråt ger lyssnadet kluvna öron. Å ena sidan tidsdokumentet, å andra det som ger en antyd av förgånget och förlegat. En låttitel som »Third war rag« säger absolut inget till en nutida förstagångslyssnare, det blir som att läsa en historiebok och inte ha fotnoter att stödja sig mot.

Musikaliskt är det en skön blandning, John Prine-liknande, rag modell Country Joe, gladmusik typ Lovin´ Spoonful och så en del långtrist sakta utfört. Arrangemangen finns mestadels inget att klaga på, det finns en lekfullhet i instrumentering med klinkande pianon, munspel som inte låter protestsångare med andnöd, stränginstrument som väver samman melodin och allerstädes närvarande en mycket följsam basgång.

Texter varierar från kärlekslänktan till socialt konstaterande. Bob Martin sjunger med en mycket amerikansk röst, likt en ung John Prine, ibland mer narrativ än sjungande.

Somt håller, annat gör att man noterar att 1972 är långt från 2008. Kanske ibland för långt.

/Frank Östergren