Recension
Smith, Gary Dean
No Liquor
(Egen etikett)

Gitarrister debatterades på rootsy.nu-forumet för en tid sedan, om ni nu läste.

Här är en gitarrist till, en sådan där spela-kul-gitarrist som direkt får mig att tänka på Dave Alvins »Border radio«.

Någon som när han växte upp låg vaken om nätterna och lät sig förföras av alla märklig musik som kom i radionatten, från stationer långt borta.

Riktig så verkar inte verkligheten vara, Gary Dean Smith växte upp i Kalifornien och flyttade sedan till Arizona, till Pine Bluff. Vilket bara det ger americana-associationer så det räcker för tio gamla nummer av No Depression. Flytten var inte så dramatisk, det var föräldrarna som flyttade och den då 14-årige Gary Dean hade bara att hänga med. Även om i sin fantasi nog ville ha det till att han gratisåkte med ett godståg.

Tillbaka i Kalifornien började han spela i olika band, ett tag läste han jazzteori, men mest gillade han gitarrer och kärleken besvarades.

»No liquor« är hans första platta i eget namn, den är egenutgiven, något som numera inte ska tas som bevis för att det är musik skivbolag ratat. Utan mer ett utslag av vår digitala tidsålder, gör själva en surfning in på CDbaby och notera hur många plattor artisterna själva gör.

»No liquor« håller till hälften, men den halva som är bra är riktigt njutbara. Inledande titelspåret, med aning av träskrock, så blir det mjukcountry i »The gentle kind« och så sydstatssoul modell Arthur Alexander i »Tumbledown«. Där är det helt efter boken, Gary Dean Smiths hesa röst, lite fet orgel (det är väl så vi brukar skriva?), tjejkör och sugande melodi. Därefter över till »Gonna be«, något som faktiskt skulle passa för Amazing Rhythmes Aces, med flera överraskande bryggor i melodin.

Några spår är trams, gitarrlek, men avslutande »Better days« med sin förnimmelse av tidig sydstatsrock, jo den här killen har nog trots att lyssnat i natten på »Border radio«.

CD:n, blir ni nyfikna, den kan skaffas från nätbutiken CDbaby.

/Frank Östergren

Lyssna på Spotify