Recension
Lindgren, Richard
A man you can hate
(Rootsy.nu)

Det sägs att postmannen alltid ringer två gånger. Att efter regn följer sol och att socker gör barn hyperaktiva. Kanske växer naglarna efter döden och visst måste man dricka minst åtta glas vatten om dagen. Och i Bibeln, Johannes 14:6, säger Jesus: »Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.«

Sanningar är obehagliga, alltför ofta är de falska, många gånger halva, ibland missförstådda. Nietzsche hade en poäng när han menade att sanningen, precis som moralen, är något relativt. Det finns inga fakta, endast tolkningar.

Storslagenheten som är »A man you can hate« öppnar sina portar med låten »Dead man«. Där sjunger Richard Lindgren:

I don´t feel anything, anymore, anywhere
I´m gonna carry a light load, there´s nothing much more I need
I´m gonna take this blistered heart away from the streets
And it´s a weird feeling coming on strong
The feeling you don´t belong

Sanningar är skrämmande, speciellt om de bara delas av två. Ännu mer så om och när man står ensam och förkastar lågan som den byggts på. Som kärlek i sin mest primitiva form. Uppriktig och skoningslös. Närgången och kvar i hjärnan och hjärtat för länge. Ibland för alltid.

Lite senare sjunger Lindgren:

A bouquet of roses for you my love
A bucketful of maggots for me
(»Back to Brno«)

Han är en utmärkt textförfattare. En sådan som, misstänker jag, man endast blir om man är uppvuxen på Dylan och en rad andra litterära giganter, har genomgått alltför många dramatiska uppbrott, känt desperationen i varje steg och samtidigt har mage att skratta den rakt i ansiktet. En sådan som riktar självhatet utåt i stället för inåt. Som vågar berätta om det brustna hjärtat och erkänna sin egen delaktighet i smärtan.

Eller så har Richard Lindgren fantasi och talang för fiktion. Skit samma, sanningen är ju relativ, realism inget tvång. Jag tror på orden när de framförs, tror för att det känns. Och genom tolkningen lyfter sig också en ny sanning ur graven, hostar ansträngt och torkar bort jord och damm, innan den gör sällskap med mitt eget självförakt, mitt förflutna och vad som kan bli framtid.

De arton berättelser som presenteras inramas av en sparsmakad produktion utomordentligt genomförd av Lindgren och Magnus Nörrenberg. Likaså med framförandet: varje medverkande musiker verkar ha varit inställd på att detta är något mer än de ordinarie brödjobben. För här finns inga döda stunder, varje låt bygger på sin egen svaghet och styrka. Som magneter då de hälsar och sammankopplas, perfekt förberedda för varandra i en symbios av folkrock kryddad med country och några nypor soul.

I min favorit av de arton, »Wallflower Blues«, faller alla bitarna på plats med kraftig effekt. Ett marscherande rop efter kärlek som inledningsvis försöker dölja längtan, men efterhand inser att det är ett kvävningsförsök dömt att misslyckas. Endast den enklaste och samtidigt svåraste av frågor finns kvar: älskar du mig? Och inte bara det: underliggande finns frågan om låtens jag faktiskt älskar sig själv.

På så sätt är »A man you can hate« kanske Richard Lindgrens katarsis. Ett dubbelalbum fyllt av ifrågasättande, inte endast av samtiden och människorna lyssnaren får möta, utan också av upphovsmannen själv.

I don´t belong in this world anymore
Everything so fast and baby I´m slow
What´s a poor misanthropist to do
But walk through life alone and blue?
(»I don´t belong in this world anymore«)

Och kanske är det vad som behövs för att skapa ett album utan klichéer, med personlighet och inlevelse; nästan på liv och död. Ty Richard Lindgren är en låtskrivare med självförtroende, med inblick i livets mysterier och dess bittra eftersmaker.

Det räcker mer än väl. Även när allt är relativt.

/Mattias Bergqvist