Recension
Matt Pond PA
Emblems
(Altitude)

Det är inte Matt Ponds fel, men jag hatar honom. Jag hatar honom för hur han får mig att känna och att han får mig att minnas saker jag kommit ihåg att glömma. Ändlösa somrar då man var så lycklig som bara barn kan vara. Andra, olyckligt kära somrar som aldrig ville ta slut. Platser som bleknat i minnet får nytt liv och river upp gamla sår, läker andra och huden på armarna hårdnar ikapp med pyttskinnet. Dofter som sticker i näsan, framkammar kväljningar eller bara får en att blunda och njuta. Oavslutade kärleksaffärer, bittert avslutade kärleksaffärer, sex på stranden, gräl i köket. Vänner som gått bort, eller bara kommit och gått. Obesvarade böner, obesvarade brev och obesvarad kärlek. Ömhetsbetygelser utdelade i natten, hårda ord som man sagt men inte menat och hårda ord man velat säga men inte vågat. All musik jag hört, alla filmer jag sett, alla böcker jag läst – alla finns de här. Jag ser det, känner det och upplever det på nytt. För allt detta hatar jag Matt Pond.

Men för att ha skrivit tolv sådana här melodiska, varmt melankoliska underverk tackar jag honom till tidens ände.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify