Recension
Clash, The
Live at Shea Stadium
(Sony BMG)

Fortfarande tidlös musik.

Fortfarande en skallrande attack av politik, ställningstagande, ilska och medmänsklighet. Och The Clash tycks bara bli bättre ju äldre man blir, ju mer perspektiv och erfarenhet som samlas. Samtidigt som det bara går längre mellan gångarna då jag plockar fram gruppens album. En enstaka låt här och någon där, visst, men inte alltför ofta.

Det är oktober 1982. Jag har upplevt ungefär ett halvår som människa. The Clash är förband till The Who på Shea Stadium i New York under två kvällar.

The Clash är ett band som har de kreativa åren bakom sig. Trummisen Topper Headon har fått sparken. Originalbatteristen Terry Chimes ersätter. Det aktuella albumet – det sämsta enligt mig – »Combat rock« har nått andra plats i Storbritannien och sjunde i staterna på respektive albumlista.

Det känns som att sammanbrottet är nära. Som om orken börjat tryta, som om de vet att slutet kan vara nära. Och kanske är detta som gör att The Clash låter så kaxiga, så självsäkert arroganta på dessa liveinspelningar. Som om de inte bryr sig om mer än att ge hundra procent, hur svajigt det i slutändan än må låta.

När jag och Anna hälsade på min bror i London senast ville jag inget hellre än att The Clash skulle spelas på någon av alla de klädaffärer vi besökte. Naturligtvis uppfylldes aldrig min önskan.

Självklart var det i stället på en fullsatt pub i Brick Lane som de spelade, om jag minns rätt, »Police & Thieves«.

En låt som tyvärr inte finns med här. Likaledes så med många favoriter. Fast lika glad för det är jag; för oss som knappt kunde krypa när detta inträffade är The Clashs första officiella livealbum i alla fall en liten händelse.

Hur bra och samtidigt dåligt det än må låta.

/Mattias Bergqvist