Recension
Johnson, Jill
Baby Blue Paper
(Lionheart/Universal)

Med sin nya skiva »Baby Blue Paper« understryker Jill Johnson sin position som en av de främsta countrysångerskorna öster om Atlanten. Även den här gången har Jill Johnson spelat in i Nashville. Skivan består enbart av originalmaterial, co-writes där Jill Johnson arbetat med låtskrivare som Pam Rose och Lori McKenna.

Låtarna liksom framförandena speglar Jill Johnsons osvikliga stilkänsla, hennes förmåga att finna en perfekt balans mellan countryns traditionella uttrycksmedel och popimpulserna. Även när hon närmar sig ett mer sofistikerat vokalt uttryck, som i »I Should’ve Left Sooner«, förankras musiken i countryn genom Jonathan Yudkins fiol och Mike Durhams gitarrsolo.

Instrumentalt har också gitarrerna en framskjuten position på skivan. Förutom Durham hör vi pickers som Pat Buchanan, Tom Bukovac, Russ Pahl och Scott Baggett i pregnanta solon, gärna med taggtrådsspets på blues- och honky tonk-figurerna. Det ger musiken en lite ruffigare karaktär än vi är vana vid från Jill Johnsons sida.

Även vokalt är Jill Johnson emellanåt aningen ruffigare, eller burdusare, än tidigare. I »Top of the World« skapar hon ett fräckt flöde à la Shania Twain, men också med rhythm & blues-touch. Det är också ett av de spår på skivan där countryn är minst märkbar. Annars är Jill Johnson en pålitlig countrysångerska, både i up tempo- och balladmaterialet.

I en weeper som »Better than Me« är hon country to the bone, även om Mike Rojas klaviaturer och Durhams gitarrspel just där drar åt ett mer renodlat pop- och mainstream-håll.

Det innebär att countryprofilen aldrig suddas ut, även om Jill Johnson söker ett så brett uttryck som möjligt. I den svepande och dramatiskt tårstänkta balladen »Little Girl of Mine« visar hon också en klassisk och helt övertygande countryresning.

/Magnus Eriksson