Recension
Loveless, Patty
Sleepless Nights
(Saguaro Road Records)

Patty Loveless är inte bara dagens största countrysångerska, hon är också en av alla tiders stora countryartister. Hon har kallats »the last coal-miner’s daughter of country music«, och hennes musik är också genomsyrad både av countryns traditioner och av dess klasserfarenhet. Patty Loveless föddes 1957 som Patricia Ramey. Hennes faster är mamma till Loretta Lynn och Crystal Gayle, och själv hörde hon sin far hosta sig till föds i stenlunga, kolgruvearbetarnas yrkessjukdom. Den appalachiska erfarenheten får också för närvarande något av sin överlägsna uttolkning i Patty Loveless musik och Tawni O’Dells romaner.

Som artist har Patty Loveless (hennes kongeniala efternamn är en förvrängning av Lovelace som hon hette i sitt första äktenskap) särklassigt förenat countryns traditioner med olika popmusikaliska uttryck, men alltid med countryn som den givna orienteringspunkten. Integriteten och rösten; få är mäktiga en sådan ödslig mountain twang som Patty Loveless, fylld av sorg, längtan och erfarenhet. Patty Loveless är också en särklassig uttolkare av sånger både av låtskrivare som Billy Joe Shaver och av Music Rows hitleverantörer. Vilken sång Patty Loveless än tolkar, blir den omisskännligt hennes egen.

Därför blir det lite paradoxalt när hon gör en coverskiva, »Sleepless Nights«. Men låt gå för att kalla det en coverskiva då alla sångerna har centrala positioner i countrytraditionen och dessutom förknippas med ett eller flera av sina tidigare framföranden. På så sätt kan skivan även relateras till Patty Loveless mästerverk »Mountain Soul«, men där bildade sångerna ett tematiskt sammanhang, en bild av Appalacherna. På den nya skivan är det ljudbilden som håller samman musiken.

Patty Loveless framför sånger från 1950- och 1960-talen, från artister som George Jones, Hank Williams och Davis Sisters. I en del fall är det sånger som även fått senare förebildliga uttolkningar, som titelspåret och »That’s All It Took«. Men Patty Loveless gör samma sak som klanen Chambers olika konstellationer tagit för vana; hon överträffar Gram Parsons versioner. Och då är »That’s All It Took« bland det bästa han spelade in.

Bland låtarna i övrigt: »He Thinks I Still Care«, »Crazy Arms«, »Color of the Blues«, »I Forgot More than You’ll Ever Know«, »Please Help Me I’m Falling«, »Cold, Cold Heart« och »There Goes My Everything«. Och i varenda en visar Patty Loveless att hon har ett självklart förhållande till materialet. Det är som om hon inte ens behöver göra sångerna till sina egna. De är hennes egna, det är inte mer med det.

Och som vanligt är den instrumentala inramningen förstklassig. Patty Loveless kompas av ett tätt band där gitarrerna (Biff Watson, Emery Gordy Jr och Steve Gibson)och steel (Al Perkins och Pete Finney) dominerar ljudbilden i suveränt samspel med Deanie Richardsons fiol och mandolin. Den instrumentala bilden är rustik, musikerinsatserna pregnanta och släpigt följsamma. De är alltså kongeniala med de innerliga och känslomättade stämningarna i Patty Loveless sång.

Vad finns att tillägga? Allt och inget. Jag skulle kunna lägga ut Patty Loveless storhet i det oändliga. Hennes utsökta sång och absoluta stilintegritet gör henne unik, men jag nöjer mig med att upprepa det självklara: Patty Loveless är en av alla tiders största countryartister. Hon har aldrig gjort ett svagt spår.

/Magnus Eriksson