Recension
Southside Johnny
Grapefruit Moon – The Songs Of Tom Waits
(Evangeline)

Jag beställde ett sparsamt sovlat knäckebröd när jag för ett par år sedan blev sugen på en ny Waits att sätta tänderna i, men i stället levererade mannen »Orphans«, en trippelmacka med extra allt. Delikat i små tuggor, men den började snart växa i munnen och blev väl sedan kvar bakom mer lättsmälta saker därinne i kylskåpet. Och föregångaren »Real Gone« var lite för real gone far out i ett ljudlandskap som möjligen gjorde texterna rättvisa, men texterna krävde mer än jag orkade med givet den utflippade musiken – Moment 22 alltså och det jag vill säga är att jag, efter alla lyssningar på mästerverk som »Small Change«, »Swordfishtrombones« och »Rain Dogs«, befinner mig i en kraftigt lutande uppförsbacke vad gäller Waits. Egentligen vill jag bara ha tio pianoballader om alkoholproblem som bara existerar när ingen sprit finns till hands, om vilda nätter i Köpenhamn och om New Orleans. Men placerade i den 60-årige Waits nuvarande liv och omständigheter förstås.

I stället går Southside Johnny, mannen som aldrig lyckats bli så mycket mer än en lokal hjälte i Asbury Park, och drämmer till med en storbandsplatta bestående av tolv Waitsnummer. Richie ”LaBamba” Rosenberg öppnar kranarna och ut väller hela hans storband och gör något lika överraskande som fräscht med dessa mer eller mindre obskyra sånger.

Plattan är inspelad under fyra sessioner 2005 och 2006. Southside sjunger och spelar munspel, i övrigt är det traditionell storbandsjazz i sound och ton som gäller. Å andra sidan är det sången som, givetvis tillsammans med det starka låtmaterialet, gör hela skillnaden mellan synnerligen gott jazzsväng och samma sväng med en extra nervtråd eller två. Southside sjunger helt enkelt förtvivlat bra med en absolut känsla för valörer och timing. Tyvärr har hans akilleshäl alltid varit låtskrivandet och när kompisar som Little Steven och Bruce Springsteen inte har levererat materialet, har skivorna varit bleka. Little Steven lyfte t ex Southside Johnny & The Asbury Jukes första skivor till ansenliga höjder både genom att producera dem och skriva många av låtarna, men Southside har därefter lite för ofta levt på gamla lagrar och i sämsta fall blivit ett museiföremål från en tid när skivbolagen dammsög Asbury Park efter nästa stora grej och Southside var kung på The Stone Pony.

Nu är inte nya plattan outstanding rakt igenom. Southside har valt bort de mer hitbetonade låtarna i Waits katalog. Det gör mig ingenting, men alla spår är inte lika starka. De nyare sakerna, t ex Dead and lovely från Real Gone, är i mina öron svagare än klassiker som Johnsburg, Illinois eller Grapefuit Moon. Jag hade helt enkelt kunnat önska mig ett lite annat urval. Om storbandsarrangemang är rätta greppet när det gäller att ta sig an de här låtarna, kan man förstås diskutera. Bandet svänger och svettas, men variationsrikedomen i originalversionerna går delvis förlorad.

Det är inga avgörande anmärkningar och jag hoppas att detta blir en nytändning för Southside Johnny. Plattan rekommenderas och varför inte börja med duetten Walk Away? Mr Waits himself tittar in och höjer temperaturen ytterligare.

/Bengt O Tedeborg