Recension
Lambchop
OH (Ohio)
(City Slang/BAM)

J. Willard Gibbs blev professor vid Yale 1871, en anspråkslös vetenskapsman som tillbringade större delen av sitt liv – förrutom tre år när han studerade i Europa – mellan de tre kvarter där hans hus och Yales campus låg. I genomsnitt deltog en student per termin på hans kurser och under tio år tog han inte ut lön för sitt arbete.

Och han var smart: Albert Einsteins tankar om statisk mekanik, som publicerades i en rad avhandlingar i början av 1900-talet, hade den stillsamme Gibbs redan arbetat fram några år tidigare, men utan att väsnas om sitt arbete. Det kanske allra mest fascinerande med Gibbs var att han använde ett eget teckensystem som de allra flesta ansåg obegripligt, men bland anteckningarna fanns alltså genialiska forskningsframsteg.

Lambchops frontfigur, Kurt Wagner, har en liknande anspråkslös framtoning; ett slags antites till den ofta alltför romantiserande och felaktiga bild av vad och hur en rockstjärna ska vara. Wagner är det stillsamma geniet, killen som arbetar i det tysta och presenterar sitt arbete för de som har intresset, utan att köra ner det i halsen på de villiga. Och så är det ju det där med att Wagner slutade som golvläggare på grund av sina dåliga knän, inte för att musikkarriären började röra på sig.

Samtidigt är Wagner det nav kring vilket Lambchop är byggt, en tanke som han först nu förlikat sig med. Kanske för att Lambchops kärntrupp numera är sju personer till skillnad från det kompiskollektiv bandet började som. Inför »OH (Ohio)« turnerade Wagner solo för att låta låtarna finna sin form på scen. Resultatet är bitvis det finaste som Lambchop lämnat ifrån sig sedan mästerverket »Is a woman«.

För Kurt Wagners röst, hans frasering och hans förmåga att hela tiden dölja något ytterligare i varje ord handlar inte om bredd, djup eller teknisk kapacitet – det handlar om känslor. Och som vanligt är jag svag för Wagners liiterära förmåga och kunskap. Första singeln »Slipped dissolved and loosed« hämtar sin titel från Shakespeares pjäs »Troilus och Cressida«, där Shakespeare når cyniska och ironiska höjder genom att ifrågasätta bland annat kärleken som något absolut. Alltså helt i led med Wagners bästa lyrik.

Och albumets avslutning, den underbara »I believe in you«, vilket jag först trodde var en text av Wagner, men senare upptäckte var en gammal countrylåt med Don Williams – precis sådant som jag inbillar mig att Wagner själv lyssnar på – är bland det vackraste jag har hört.

/Mattias Bergqvist